#2. State'08 - The Embassy

Sommaren 2008 är den hittills bästa i mitt liv. Eller, det är den vackraste i mitt liv.

Jag har nog aldrig blivit konfronterad med så mycket skönhet som jag blev den sommaren. Jag kom från den fulaste vintern någonsin, klyschigt nog med en separation i ryggsäcken, och bar på en molande värk. Stockholm var inte alls som jag tänkt mig. Det var kallt, ensamt, stenhårt. Vidrigt.

Allt vände i Hässleholm.

På Siesta i slutet av maj brände jag mig så illa att jag drack fuktgörande i veckor efteråt; jag såg ut som ett dåligt skämt och skämdes livet ur mig när jag i väntan på ettan till Lilla Essingen beställde en Whopper på Kungsgatan. Jag var illröd, flagnande och varig i ansiktet och till råga på allt hade jag lagt mig till med en skånsk dialekt. Jag var, kort sagt, inte hemma.

Men. Veckan efter träffade jag en tjej på en fest som hade en lägenhet att hyra ut. Bor man i en etta på 25 kvadrat och betalar 7500 är det inte bara bra nyheter, det är ett gudomligt ingripande.

Jag kom hem.

Esau kom upp, vi åkte till Arvika, vi åkte till Knivsta, vi lärde oss röka cigarr, vi drack whiskey mitt på dagen, vi utbildades i stockholmsk dejtingkultur och vi råkade på en jävla massa underbara människor. Jag kan fortfarande känna sötman i luften på Mariatorget och pirret inne på den sjavigaste av källarklubbar, den där kvällen när vi rusade ikapp med natten och vann. Jag kommer fortfarande ihåg hur hon luktade och den där dagen vid Hornstull som inte borde tagit slut. Minnet har inte bleknat, tvärtom.

Under hela sommaren levde vi tillsammans med State’08. Det var ledmotivet, sorlet i bakgrunden, och en levande historieskrivning; det var och är en kusligt exakt avspegling av våra dagar och nätter på livets veranda. Den kom från ingenstans, följdes inte upp av varken EP eller album eller intervjuer och är än i dag förrädiskt svår att få tag på.

When every beat on your drum is wasted
And every song you sing is too late
And every word is a hesitation
Feel no shame

Där TTA vänder världen ryggen och skapar ett helt eget universum dyker Embassy rakt ner i det tröstlösheten och predikar sitt uppfriskande varma evangelium. De klappar oss på axeln, tar oss med, tar oss vidare. Kom igen, det sket sig, men du gjorde något bra ändå.

Vågorna kluckar mot bryggan, morgontidningen frasar i brisen och bredvid oss sitter någon som håller oss om ryggen no matter what, med tåspetsarna i havet. Världen är vacker, även när man lider för mycket för att märka det. Jag tror inte vi hade vågat vara så mjuka som vi var om inte State’08 hade sänkt vår guard och fått oss att glömma hur skoningslöst tomt Stockholm kan kännas. Hur Stockholm kan tömma bröstkorgen.

Nu gick vi med lätta steg över betongen istället, i våra tygskor och billiga solglasögon. Inte skottsäkra, men utan en tanke på sår som aldrig läker.

Och det är precis vad jag hör varje gång jag lyssnar på State’08, precis det jag ser. En soluppgång på Vaxholm, båtarna under Liljeholmsbron; en flicka med frissigt hår och stora glasögon och mjuka läppar och underbara, panka Esau och EM-finalen i fotboll och fucking fågelkvitter varje morgon.

Jag misstänker att du ser något liknande.