21 juni - Highway to...somewhere

Jaha. Jag vet inte hur det är med er, men själv tycker jag att VM mer och mer liknar en pastisch på modern fotboll.

De här mästerskapen tar ju alltid pulsen på sporten. 1990 kritiserades Olle Nordin för att han inte spelade med en trebackslinje, som resten av världen gjorde. 1994 tyckte Tommy Svensson att det mest uppseendeväckande var alla fyrbackslinjer och zonspelet. 2002 var gränsen för hur många matcher man kunde spela på ett år till sist nådd och de allra bästa spelarna var också de allra tröttaste.

2010? Tja, FIFA:s vilsna försök att reglera fram en mer spektakulär fotboll har resulterat i att man spelar VM med en badboll. Domarnas desperata kamp mot spelförstörelse i kombination med en jämnare konkurrens har fött fram en vidrig skådespelarkultur där man gör allt för att få motståndaren utvisad. Färre små, underlägsna lag vågar göra något annat än att krypa ihop runt sitt eget straffområde.

Ett koncentrat som utspätt med vatten blir säsongen 10/11 i Europa, det kan ni vara säkra på.

-

Oh well, nu har alla spelat två matcher och det är dags för en liten avstämning.

-

Skammen.

Den delar Italien, England och Elfenbenskusten på. De två förstnämnda har till största delen mest gjort bort sig, i Englands fall till och med utan att behöva spela fotboll. Det verkar som att Terrygate i våras, när han blev av med bindeln, har slagit gruppen i spillror och Capello står bredvid och surar.

Afrikas stora hopp tjurade också och borde haft ett, två och tre röda kort mot Brasilien. Det är en sak att rullas ut av turneringens bästa lag, det är en helt annan att svara med utsträckta ben och fotsulorna före.

-

Giljotinen.

Domenech är ett svart hål av egoism. Men visst borde det finnas något som liknar ledarskap bland spelarna, även utan Zizou?

Åk hem!

-

Leendet.

Alexis Sanchez. Paredes. Vidal. Beausejour. Mati Fernandez.

Chile är det enda laget som inte verkar fatta att de spelar VM. Eller, snarare, det är det enda laget som verkar tycka det är kul att spela VM. De sprudlar av entusiasm och vill allt som oftast mer än de kan, snarare än att kunna mer än de vill – positiv fotboll, som Tony G skulle ha sagt.

Undviker de en förlust mot Spanien har de helt plötsligt en tämligen överkomlig lottning i slutspelet.

-

Blåbären.

Nordkorea har överraskat positivt, även om den totala bristen på erfarenhet och vassa armbågar lyste igenom mot Portugal. Slovenien har inte heller gjort bort sig.

Att Nya Zeeland har tagit två poäng är inget mindre än ett mirakel, sett till deras förutsättningar och spelarmaterial.

Däremot tror jag ingen kommer att se sig om efter Honduras eller Slovakien.

-

Storpotäterna.

Utan Kloses genomkorkade utvisning hade man stått på sex poäng, ungtupparna har levererat, Neuer har inte gjort bort sig än. Jo då, Tyskland promenerar vidare i år igen och i varje fiber av min kropp längtar jag efter att få se Khedira, Müller och Özil igen.

Diego har fått precis den medvind han behöver för att kunna vinna VM-guld utan en högerkant. But still, hans backlinje har inte testats på riktigt ännu.

Bäst hittills har Brasilien varit, utan tvekan. De behärskar både de små (Robinho) och de stora (Kaka, Fabiano) ytorna, de är effektiva, de är solida bakåt...när Bastos och Maicon spelar dragspel med planen måste du ha ett övermänskligt tålamod och tre, fyra lungor i varje bröst för att orka med förflyttningarna.

-

Diskoteksskalan då?

Varm
Benaglio (Schweiz) – Ramos (Spanien) – Özil (Tyskland)

Varmare
Jovanovic (Serbien) – Forlan (Uruguay) – Rommedahl (Danmark)

Disco
Elano (Brasilien) – Khedira (Tyskland) – Krasic (Serbien)

Fortfarande i kön
Rooney (England) – Demichelis (Argentina) – Lampard (England)