Eller, för mig är det en självklarhet att hålla på Italien, lite i smyg när Sverige är med i bilden, men att leva med det är mer eller mindre omöjligt. För mig är det fotbollens hemland, platsen där fotbollen intellektualiserades, problematiserad och utvecklades till något mycket mer än den där sporten som Pelé var bäst i världen på. Ingen annan fotbollsmakt kan suga lusten ur motståndaren som Italien kan, och om det nu skulle ha funnits en sådan makt skulle den ändå inte kunna göra det med samma stillsamma elegans som de azurblå.
Jag menar, Franco Baresi. Paolo Maldini. Guiseppe Bergomi. Dino Zoff. Gigi Buffon. Fabio Cannavaro. Alessandro Nesta. Claudio Gentile. Ciro Ferrara.
Granit klädd i frack.
Jag har svårt att få alla de här känslorna på plats, men enkelt uttryckt är jag killen som blir förbannad när man skiljer på fotbollsspelare och försvarare. Jag älskar varenda del av den här sporten så länge den spelas med hjärta. När andra - och ni är rätt många nu - bländas av brasilianskt, argentinskt och spanskt anfallsspel med sjuttio procents bollinnehav och skrattar lite nonchalant åt korkade försvarstabbar blir jag förbannad. Bra fotboll är inte offensiv fotboll. Kul fotboll är inte offensiv fotboll. För mig ligger den största skönheten i den perfekt utförda matchen, den perfekta balansen mellan lust och disciplin, det perfekt sammansatta laget som lever och dör för varandra.
Italien är bäst i världen på den sortens pragmatiska fotboll. När de vill, och har spelarna som kan, spela den är nittio minuter inte nog; då vill jag att matcherna ska pågå i evighet, eller åtminstone tills motståndarna helt enkelt ger upp.
Problemet är inte att de saknar kvaliteten, problemet är att de sällan vill utnyttja den.
Jag kan lova er att det inte finns ett landslag på denna jord som så konsekvent underpresterar och låter bli att ens försöka som gli azzurri. De här tre sorgliga parodierna som utspelats i Sydafrika är, tro det eller ej, tämligen välbekanta föreställningar. Det såg likadant ut '96, liksom '98 och '02. Spelare som kan men som antingen inte vill eller inte orkar.
Det är med andra ord inte särskilt lätt att motivera kärleken en dag som denna, eller någon annan dag för den delen. Men det är ju som det är med kärlek, den behöver aldrig rationella skäl eller sunt förnuft för att växa och pulsera och bära människor framåt. Och den lever alltid vidare i minnena, lika stark och klar nu som då. Eller hur, Alex?
0 kommentarer:
Post a Comment