#3. Shoreline - Broder Daniel

 Ja, vad trodde ni egentligen?

Lägg myten åt sidan; Henrik Berggrens imploderade svårmod, Håkan Hellströms av- och påhopp och revansch, de legendariska, tragiska och fasansfulla spelningarna. Lägg åt sidan det faktum att varenda lista i varenda medium som ägnats åt nollnolltalet på något sätt har kramat Shoreline sönder och samman. Glöm Sonic Magazine, Göteborg och pandorna.

Där under, bortom kontexten, står något stort och vackert som är värt ett bättre öde än att drunkna i en PR-kampanj. Jag menar, försök att förbli oberörd när gitarren skramlar igång.

Ever since I was eight or nine
I’ve been standning on the shoreline
All my life I’ve been waiting
For something lasting

Shoreline är så viktig på så många sätt för så många människor, också för mig; som milstolpe i historien är den omöjlig att förbise, som tröst i mörkret räddar den liv. Det fina är att du kan skita i det där första. Du behöver inte veta att Sladjan Osmanagic, som bokade bandet till Sen kväll med Luuk, länge var enda distributionskanalen för låten eller vem som spelade bas på Son of St Jacobs (eller ens vad fan Son of St Jacobs är för låt). Onödig kunskap är sällan särskilt onödig när det kommer till populärkultur, det här är ett av få undantag.

Den är så självklar, så ofrånkomlig, så nödvändig. Shoreline är den varma, pulserande kärnan som bubblar några mil under vardagen, som vi kan luta tanken mot när det blåser hårt på ytan. Det kan dagar, veckor, månader utan att jag letar mig in till BD på Spotify men väl där, väl i famnen på rader som Oh this town, kills you when you’re young, förmörkas allt annat.

All annan musik bleknar bort i meningslöshet och jag tänker att det är så här det ska vara. Varför sjunger inte alla om medelklassens absurda, ekande tomhet? Frågan studsar tillbaka. Jag får aldrig något svar.

Istället spelar jag Shoreline igen och igen och igen, tills omgivningen är borta och jag står ensam kvar i jordelivets absoluta mitt.