Pascal
är den bäst bevarade hemligheten i den här moderata lagomstaten. På samma gång
är de också det mest frekvent underskattade bandet i landet, även bland sina
egna fans. Det är förståeligt. 00-talet var den svävande romantikens decennium
om man var svenskspråkig artist och det lämnades väldigt liten plats för
frustration, hat och fulhet. Håkan Hellström skrev visserligen låten Den fulaste flickan i världen, men det
var den sliskigaste klyschan han har hasplat ur sig.
Manuela,
Mimmi och Isak rotade istället fram den där fulheten och retade den tills den
exploderade.
En
misshadlad hund sover i mig
I ett stinkande rum söver jag ner mig själv
Någon tog på mig och i en sekund
Kom jag ihåg hur det var att vara vaken
I ett stinkande rum söver jag ner mig själv
Någon tog på mig och i en sekund
Kom jag ihåg hur det var att vara vaken
Desperationen
studsar mot ilska och inte mot trånande hjärtan; det sticker i ögonen, som en
sorts vibrerande, attackvillig, underbar kåtma. Pascal lyckas på något vis
överföra Roy Anderssons enkla men fulländade bildspråk till lika enkla och lika
fulländade textrader. Och det utan att behöva gömma något mellan dem. Allt
finns där svart på vitt, i svenskans allra mest grundläggande sfär och i Isak
Sundströms blottade strupe.
Motorväg är känslan
reducerad till sina minsta beståndsdel. Basgången och trummorna är neutronerna,
gitarren protonerna och de kretsar med blodomloppets hastighet kring en
obrytbar kärna av de mest storartade raderna svensk vredespoesi.
Pascal
vågar vara fula och svettiga, på riktiga. Utan omskrivningar. Utan förskönande
adjektiv. Utan romantik. Jag älskar de för det.
Så länge nu
har jag varit sövd
Och i en sekund så var jag hög
I en sekund var jag hög
I en sekund var jag hög
Och i en sekund så var jag hög
I en sekund var jag hög
I en sekund var jag hög
0 kommentarer:
Post a Comment