För att det bara borde vara du och jag.
Ingen har varit så bra på att göra poesi av ett brustet hjärta som Otis Redding. Det har gått över 40 år sedan han och Bar-Kays gick under tillsammans men världen har ännu inte läkt såren. Den största rösten, det största hjärtat, lämnade det största av tomrum efter sig. Ibland önskar jag att jag var där, när Otis och Sam Cooke regerade. Tänk att stå där i skivbutiken och tumma på...ja, vilken Stax-singel som helst och traska hem till sin high school sweetheart och med soulmagin som stjärnhimmel bara ha ont tillsammans. Utforska alla tonårsförälskelsens sidor till My lover’s prayer, Cupid och I’ve been loving you.
Men å andra sidan, tänk att bli berövad Redding och Cooke, både under hjärtskärande tragiska omständigheter. Det hade jag nog aldrig klarat av. Och jag hade ju aldrig fått höra hur en skapunkare från Ludvika återuppfann deras livsverk.
Ni kan historien. Monster, Club Killers, Thunder in my heart, Reconsider me, Blood panic. Det gick fort, så fort att jag ett år efter första skivan höll Anders Wendin närmare hjärtat än någon annan artist, utan att jag själv visste om det. Precis som Springsteen behärskade han och bandet allt-eller-inget-explosionerna, de kände till rockmytens alla små hörn och skrymslen och de fattade att ropa-svara-körer inte behöver vara smaklöst.
Framför allt kunde de, till skillnad från E Street Band och Springsteen, leta sig ännu djupare i den svarta musikhistorien och ända fram till samma källa som de allra största soulballaderna kom ifrån.I’m not ready for it, Jo må vara ett vackrare och mer rörande monument över sönderstampade bröstkorgar och sinande livslust, 6 AM och Feelings... må fånga den tidiga morgonens olustiga tricks, men It’s been hurting all the way with you Joanna är ännu lite mer av allt. Den är både och. Wendin sjunger om uppbrottens alla smärtor men ler samtidigt sitt bredaste, fånigaste leende. Han är kär, hopplöst jävla störtkär, och försöker genom hela låten att övertyga både Jo och sig själv om att det är dags att bara ”get it on”.
Vi vet att han inte vet. Det har ju gjort så ont så många gånger, så länge, så där länge så att det liksom inte är värt att fortsätta längre. Men istället för att gå hem till kammaren och lyssna på Otis Redding river han av sig sina kläder och sätter allt på ett enda, sönderkramat kort.
I got something here, wanna give it you
Come on baby now, let’s just fu-la-la-la-la-uck
På omslaget till singeln står Wendin med handen över ansiktet, ett ansikte som är förvridet i ett skrik, ett vrål av smärta, men också ett svagt leende. Man vet inte om han är på väg att börja skratta, sjunga eller gråta. Den känslan kommer igen, inne i låten, där han pendlar mellan det himlaomvävlande i sitt bröst och det tunga i sina skor och bakom alltihop står polarna i kören. Det är...känslosamt.
Det finns ingen låt som gör mig så övertygad om det stora i längtan efter en kyss och samtidigt så förkrossad över hur omöjligt det är att få allt mellan kyssarna att fungera. Vardagen ligger och lurar här bakom, en evig vardag med bråk om TV-möbler och killkompisar och konstiga sms. Vardagen utan passion. Vardagen som föder längtan och hungern efter något mer.
Men den låtsas vi inte om nu. Vardagen kan vänta.
Det är aldrig vardag med Moneybrother och Joanna, bara mellan raderna någonstans. Som blekta semesterbilder tonar den fram ur morgonens första ljus. Vi kan se förbi det, eller hur? Vi kan skita i vardagen och leva vårt liv, du och jag, i sötman mellan våra kroppar. Det gör ont, till och med när det inte gör ont, men vi låter det göra ont. Det får vara smärtsamt. Det är värt det. I think it’s time to just get it on.
Ingen var så bra på att göra poesi av ett brustet hjärta som Otis Redding. Sedan skrev Anders Wendin den vackraste soulballaden på den här sidan A change is gonna come och lät poesin brytas i ett spektrum av sommarnätters leende och disk som ingen diskar.
0 kommentarer:
Post a Comment