VM på Epilogen (Au revoir, Raymond)

Ja Marcus, det är klart jag kommer dyka ner i VM! Vi börjar med en blygsam betraktelse över ett döende landslag vars hjärta slutade slå i kväll. Var vi hamnar till slut? Tja, med ambitiös, synnerligen subjektiv och lite poetisk reflektion över ett väldigt märkligt VM.
-

Visst är det märkligt att se hur ett fotbollslag lägger sig ner för att dö, trots att det är 20 minuter plus en hel match kvar av livet?

Efter Mexikos första mål mådde jag riktigt illa. Inte för att jag håller på Frankrike, för det gör jag inte, och inte för att jag hatar Mexiko, för det gör jag inte heller. Det var fransmännens tomma ögon som gjorde mig illamående. Deras alibifotboll. Deras totala brist på respekt för både sina lagkamrater och alla de som satt där hemma i Frankrike framför TV:n och trots allt hoppades lite i smyg.

När man börjar prata om hjärta och glöd i fotboll är man alltid ute på hal is. Spelaren som ser ut att kämpa allra mest på planen får slita av en anledning – han är sämre än de andra och tvingas tänja på varenda kroppsdel för att hålla jämna steg. Han är inte nödvändigtvis dålig, men ändå sämre än sina kollegor. Allt som oftast kallas det hjärta. Glöd. Lojalitet. Det är den enkla, platta analysen som Hegerfors-generationen gjorde, innan också vi fans fattade att professionella fotbollsspelare inte saknar hjärta (ja, alla utom Dimitar Berbatov då).

Det är alltså högst motvilligt jag nu efterlyser William Gallas hjärta. Evras, Anelkas och Diabys hjärtan.

De sista 20 minuterna är bland det mest pinsamma och vämjeliga jag någonsin sett på en fotbollsplan. Det fanns inte en fransk aktion som utfördes med någon som helst övertygelse eller tro; laget fullbordade genomklappningen som varit på väg ända sedan matchen mot Uruguay blåstes igång. Evra hade inte ens anständigheten att försöka sparka ner Barrera vid mittlinjen innan straffsituationen.

Det betyder ingenting att Frankrike började bra. Mexiko bjöd upp till dans och les bleus lät sig ledas och hade en del positiva intentioner i första halvlek. När sedan Anelka fick göra plats för Gignac och Ribéry fick tillbaka sin vänsterkant såg vi en tillstymmelse till en spelidé.

Då gjorde Mexiko sitt mål och Domenech visade upp vad som för en förbannad fransman nog såg ut som ett leende. Han stod där vid sidlinjen, med en handfull offensiva alternativ på bänken, med armarna i kors och stirrade ut i kvällen med sina karakteristiska tomma ögon. Han kunde ha bytt in Gourcuff med de mjuka fötterna och de fantastiska frisparkarna. Han kunde ha satt in Henry och överbelastat vänsterkanten. Han kunde ha flyttat upp alla sina tunga pjäser och tagit risken att få ett tredje och ett fjärde i baken.

Raymond Domenech hade 0-2 och tretton minuter kvar av VM-turneringen. Han gjorde ingenting. Ingenting. Han rörde inte en min. Och nej, en bra matchcoach är inte alltid den som ser mest aktiv ut eller den som gör flest byten. Men då behöver man ledare på planen, som får de andra att tro på sig själva och sitt lag. Frankrikes kapten 2010 heter Patrice Evra.

Domenech fick aldrig den här gruppen att tro. 2006 hade han Zidane och Zidane är en man som får de stumma att tala och de lama att gå och det var han som bar laget till final. Nu får den gode Raymond ge plats åt Laurent Blanc och på något vis känns det som att hela nationen har väntat på att någon som han, någon från ’98-generationen, ska växa klart som tränare.

Blanc är där nu. Jag tror inte att han kommer ha några problem att hitta de här spelarnas hjärtan igen.

Och var Domenech tar vägen? Jag slår vad om att en hel fotbollsvärld kniper ihop ögonen och tänker ”bara inte hit”.