3 juli - So it begins

Känner ni det nu? Känner ni bubblorna i blodet som får det att spraka och hjärtat att slå dubbla slag?

Ghana och Uruguay gick ut och spelade en kvartsfinal som sades betyda så mycket mer än bara avancemang och en upphöjd plats i historien. Vi som älskar fotboll har ibland alldeles för lätt att hitta sådana vinklar, även när de inte finns. Men när Seb Abreu chippade in sin straff föll himlen ner med ett dån över en hel kontinent, där man i dag tvingas skyffla ihop spillrorna med insikten om att allt är precis som vanligt.

Afrikas VM blev Sydamerikas VM och det är ju synd och skam och kanske till och med en liten katastrof för Sepp Blatter. Jag blir alldeles tårögd när jag tänker på stackars Asamoah Gyan, en av turneringens charmtroll och given i världslaget. Han hade skjutit Ghana hit, hade stressat och testat Uruguays nya mittbackar och tillsammans med Prince-Boateng och Mensah varit ledarna som det här unga laget behövde. Han hade gjort det mesta rätt.

Jag tänker tillbaka på Roberto Baggio, småskadad och hånad under gruppspelet ’94. Han exploderade när hans lag behövde det som mest med mål i åttondel, kvart och semi och konkurrerade till slut med Romario om konugatiteln. Till slut föll pressen över honom, han begravdes i dess lavin, och missade den där sista straffen.

Gyan begravdes på samma sätt. Gång på gång har vi sett Ghanas spelare nästan lyfta från marken i sin iver att bli den stora hjälten – det är liksom ingen slump att skjutit mest i hela turneringen. Den drömmen var rent adrenalin i Asamoah Gyans kropp i går kväll.

Att han grävde fram sig själv ur straffmissen på övertid av övertiden och gjorde mål i straffläggningen är en utomjordisk prestation.

Men det spelade aldrig någon roll. Det är ingen som kommer minnas det. Det var ribbträffen i 121:a minuten som betydde något, den som vann matchen och semin och evig ära åt ett sydamerikanskt rövargäng som vunnit i alla fall mitt hjärta, den som skickade hem Afrikas sista hopp i det skulle bli, och till viss del faktiskt blev, den mörka kontinentens stora stund.

I dag ska Ghana träffa Nelson Mandela. I morgon och alla dagar därefter är de slagna hjältar som var närmare att öppna fönstret mot väst än någon annan tidigare varit.

Och ni som fortfarande sitter och surar över att 22 män som jagar en badboll får så mycket uppmärksamhet, ni har precis blivit av med alla giltiga argument. Bubblet i blodet och nerven som kryper ut ur TV-rutan är bevis nog för att det här mästerskapet sent omsider har förvandlats till det största, vackraste, mest dramatiska och mest engagerande skådespel som en människa kan ta del av.

Ghana förlorade, fotbollen segrade, VM har börjat.