It's coming home

Åh.

Finalen blev precis den adrenalinstinna kamp som jag hoppades på, med ett Holland som begravt Cruyff och Neeskens och aspirationen att vara världens vackraste förlorare i en kanal någonstans. Det slutade med att de blev ett gäng fula, blodtörstiga, ovärdiga förlorare. Bitterheten måste växa för varje tugga hos alla i det här laget, som ju avsade sig ära och strålglans för att kunna göra det den gyllene generationen aldrig gjorde. De ville, skulle, var tvungna att vinna.

De orkade längre än Paraguay, anföll smartare än Tyskland, smällde på hårdare än Portugal och till sist var de bara en bredsida från guldet. Det hade inte varit helt orättvist. Holland har visat hjärta, inte minst i andra halvlek mot ett från början överlägset Brasilien, och Holland har visat övertygelse. Det sistnämnda har vi fått se alltför lite av i det här svårtuggade mästerskapet.

Men Spanien var Spanien och när de väl fått upp dörren på glänt fick holländarna inte igen den. Iniesta och Xavi började hitta varandra och när Fabregas kom in på ett hörn såg vi varför Sandro Rosell vill få plats med alla tre nere i Katalonien.

Heitinga och Mathijsen var fullständigt briljanta matchen igenom, van Bronckhorst var länge bäst på plan och Stekelenburg förtjänar epitetet VM:s bästa målvakt lika mycket som Casillas. För oss som vet vad de här killarna sysslar med till vardags är det fyra skilda bragder som förhoppningsvis blir besjungna när mörkret lättar. Till slut var det inte deras befarade otillräcklighet som avgjorde det här. De mötte ett lag som i grunden är bättre på alla sätt och vis, de tänjde på fysikens och logikens regler för att hålla jämna steg och sprang till och med till sig chansen att åka hem som världsmästare.

Nu vann europamästarna, synnerligen välförtjänt, och håller på att kortpassa sig till den där platsen bredvid Frankrikes '98-generation, som de största, vackraste, mest älskvärda vinnarna som vi fått se.

---


Hemma i min garderob ligger förresten två franska landslagströjor, undangömda och underordnade min Juve-tröja med Del Pieros namn på ryggen. Jag håller på Italien alla dagar i veckan, ända sedan Baggio och Baresi och Pagliuca höll på att sabba sambafesten '94, men jag kunde inte undgå att förälska mig i det lag som jobbade så troget för varandra och som aldrig, aldrig lät tiden ta slut.

Lövtunne arkitekten Djorkaeff, översten Deschamps, pajasen och evigt unga Barthez, Lilian fucking Thuram. Laget hade ledare, galningar, Christoph Dugarry, historier och karaktär.

Och de hade Zinedine Zidane.

Jag saknar honom fortfarande. Kanske är det därför det här svajiga, i långa stunder urtrista VM:et inte kändes som VM brukar göra. Kanske är det därför jag sneglar på Xavi och Busquets och Ramos och tänker att det ändå var bättre förr. Kanske är det därför jag är så in i helvete butter just nu.

Vissa kärlekar dör aldrig, I guess.