.

We must rip out all the epilogues from the books that we have read

2010-07-19T17:19:00.000+02:00

Epilogen fortsätter, bara inte här.

Kom in i mitt nya vardagsrum.

It's coming home

2010-07-12T20:42:00.001+02:00

Åh.

Finalen blev precis den adrenalinstinna kamp som jag hoppades på, med ett Holland som begravt Cruyff och Neeskens och aspirationen att vara världens vackraste förlorare i en kanal någonstans. Det slutade med att de blev ett gäng fula, blodtörstiga, ovärdiga förlorare. Bitterheten måste växa för varje tugga hos alla i det här laget, som ju avsade sig ära och strålglans för att kunna göra det den gyllene generationen aldrig gjorde. De ville, skulle, var tvungna att vinna.

De orkade längre än Paraguay, anföll smartare än Tyskland, smällde på hårdare än Portugal och till sist var de bara en bredsida från guldet. Det hade inte varit helt orättvist. Holland har visat hjärta, inte minst i andra halvlek mot ett från början överlägset Brasilien, och Holland har visat övertygelse. Det sistnämnda har vi fått se alltför lite av i det här svårtuggade mästerskapet.

Men Spanien var Spanien och när de väl fått upp dörren på glänt fick holländarna inte igen den. Iniesta och Xavi började hitta varandra och när Fabregas kom in på ett hörn såg vi varför Sandro Rosell vill få plats med alla tre nere i Katalonien.

Heitinga och Mathijsen var fullständigt briljanta matchen igenom, van Bronckhorst var länge bäst på plan och Stekelenburg förtjänar epitetet VM:s bästa målvakt lika mycket som Casillas. För oss som vet vad de här killarna sysslar med till vardags är det fyra skilda bragder som förhoppningsvis blir besjungna när mörkret lättar. Till slut var det inte deras befarade otillräcklighet som avgjorde det här. De mötte ett lag som i grunden är bättre på alla sätt och vis, de tänjde på fysikens och logikens regler för att hålla jämna steg och sprang till och med till sig chansen att åka hem som världsmästare.

Nu vann europamästarna, synnerligen välförtjänt, och håller på att kortpassa sig till den där platsen bredvid Frankrikes '98-generation, som de största, vackraste, mest älskvärda vinnarna som vi fått se.

---

Hemma i min garderob ligger förresten två franska landslagströjor, undangömda och underordnade min Juve-tröja med Del Pieros namn på ryggen. Jag håller på Italien alla dagar i veckan, ända sedan Baggio och Baresi och Pagliuca höll på att sabba sambafesten '94, men jag kunde inte undgå att förälska mig i det lag som jobbade så troget för varandra och som aldrig, aldrig lät tiden ta slut.

Lövtunne arkitekten Djorkaeff, översten Deschamps, pajasen och evigt unga Barthez, Lilian fucking Thuram. Laget hade ledare, galningar, Christoph Dugarry, historier och karaktär.

Och de hade Zinedine Zidane.

Jag saknar honom fortfarande. Kanske är det därför det här svajiga, i långa stunder urtrista VM:et inte kändes som VM brukar göra. Kanske är det därför jag sneglar på Xavi och Busquets och Ramos och tänker att det ändå var bättre förr. Kanske är det därför jag är så in i helvete butter just nu.

Vissa kärlekar dör aldrig, I guess.

It's coming home

2010-07-12T20:38:00.000+02:00

7 juli - Den slutgiltiga lösningen

2010-07-07T17:28:00.001+02:00

Du har ju förstås alldeles rätt Rickard, fusket måste bort. Det är orimligt att det på så många sätt går att vinna (högst kortsiktig) framgång genom att, exempelvis, ta med handen på mållinjen.

Samtidigt är det här specifika fallet ett av de minsta problemen som fotbollen måste göra upp med. I en kvartsfinal, med sekunder kvar att spela på övertiden och adrenalin, mjölksyra och en övermäktig offervilja cirkulerandes i kroppen är Luis Suarez handling allt annat än överlagt cynisk. Han slänger upp händerna för att han med vartenda fragment i sin varelse vill vinna. Viljan är större än rädslan för förlust, och i ett VM – ja, ett helt jävla fotbollsår – där så många har varit så rädda är det befriande att se.

Domaren kan bara visa rött och ge straff. Att det som följer skulle vara ett lotteri köper jag inte. Straffläggningen är ännu ett av fotbollens alla grymma utslagningsmoment. Vad är det egentligen som säger att det är mer orättvist och slumpartat att få sitt öde avgjort av en missad straff än att som England få möta ett urstarkt Tyskland istället för klart svagare Ghana (och därmed få drastiskt minskade chanser för avancemang) bara för att Rob Green fumlar in en strumprullare mot USA? Eller att som Yakubu missa öppet mål, och åttondel, från någon meters håll?

Det stora problemet är domarens okränkbara status som maktfullkomlig diktator. Han behöver hjälp, and lot’s of it. Han behöver två straffområdesdomare som håller koll på mållinjen, tröjdragningarna – och handssituationerna. Med de extra ögonparen skulle det fungera att döma mål när en spelare likt Suarez hindrar bollen från att gå i mål med händerna. Om då fjärdedomaren skulle ha tillgång till en monitor och TV-bilderna skulle man i de allra mest tveksamma situationerna konsultera tekniken.

Ett mycket större hinder för en ren fotboll är det eviga myglandet ute på planen, mellan straffområdena, där skådespelandet, maskandet, efterslängarna, spelfördröjandet har eskalerat bortom alla sorters smärtgränser. Och alla dess förbannade idioter som lägger sig ner i gräset efter att de fått en handflata i bröstet...visst, jag förstår att många knytnävsslag och armbågar inte uppmärksammas om man inte förstärker följderna, men kom igen. Med lite hjälp från fyra ögon till så kan domarna snart reducera den här sortens vidriga beteende.

---

För övrigt anser jag att den som kallar Tyskland för ”en maskin” en gång till bör bli levande begravd. Det är inte 1974 längre, okej?

3 juli - So it begins

2010-07-03T13:17:00.001+02:00

Känner ni det nu? Känner ni bubblorna i blodet som får det att spraka och hjärtat att slå dubbla slag?

Ghana och Uruguay gick ut och spelade en kvartsfinal som sades betyda så mycket mer än bara avancemang och en upphöjd plats i historien. Vi som älskar fotboll har ibland alldeles för lätt att hitta sådana vinklar, även när de inte finns. Men när Seb Abreu chippade in sin straff föll himlen ner med ett dån över en hel kontinent, där man i dag tvingas skyffla ihop spillrorna med insikten om att allt är precis som vanligt.

Afrikas VM blev Sydamerikas VM och det är ju synd och skam och kanske till och med en liten katastrof för Sepp Blatter. Jag blir alldeles tårögd när jag tänker på stackars Asamoah Gyan, en av turneringens charmtroll och given i världslaget. Han hade skjutit Ghana hit, hade stressat och testat Uruguays nya mittbackar och tillsammans med Prince-Boateng och Mensah varit ledarna som det här unga laget behövde. Han hade gjort det mesta rätt.

Jag tänker tillbaka på Roberto Baggio, småskadad och hånad under gruppspelet ’94. Han exploderade när hans lag behövde det som mest med mål i åttondel, kvart och semi och konkurrerade till slut med Romario om konugatiteln. Till slut föll pressen över honom, han begravdes i dess lavin, och missade den där sista straffen.

Gyan begravdes på samma sätt. Gång på gång har vi sett Ghanas spelare nästan lyfta från marken i sin iver att bli den stora hjälten – det är liksom ingen slump att skjutit mest i hela turneringen. Den drömmen var rent adrenalin i Asamoah Gyans kropp i går kväll.

Att han grävde fram sig själv ur straffmissen på övertid av övertiden och gjorde mål i straffläggningen är en utomjordisk prestation.

Men det spelade aldrig någon roll. Det är ingen som kommer minnas det. Det var ribbträffen i 121:a minuten som betydde något, den som vann matchen och semin och evig ära åt ett sydamerikanskt rövargäng som vunnit i alla fall mitt hjärta, den som skickade hem Afrikas sista hopp i det skulle bli, och till viss del faktiskt blev, den mörka kontinentens stora stund.

I dag ska Ghana träffa Nelson Mandela. I morgon och alla dagar därefter är de slagna hjältar som var närmare att öppna fönstret mot väst än någon annan tidigare varit.

Och ni som fortfarande sitter och surar över att 22 män som jagar en badboll får så mycket uppmärksamhet, ni har precis blivit av med alla giltiga argument. Bubblet i blodet och nerven som kryper ut ur TV-rutan är bevis nog för att det här mästerskapet sent omsider har förvandlats till det största, vackraste, mest dramatiska och mest engagerande skådespel som en människa kan ta del av.

Ghana förlorade, fotbollen segrade, VM har börjat.

The first of the gang to die

2010-07-01T11:37:00.000+02:00

Abstinensen är svår. Huvudvärken från pollenallergin än svårare. Känslan av att sova i en 80-säng utan kuddar obeskrivlig.

Det är läge att åka hem till Lund snart. Och att omfamna det här jävla VM:et med en björnkram innan vi vänder oss ut mot det Europa där Rafa Benitez ska försöka handskas med psykopat-Moratti och Roy Hodgson ska agera skyddsnät åt Liverpool.

Men först ett par ord om Hultan.

---

Jag var där tre år i rad, 2004-2006, och upplevde stora, stora saker. Inte på det viset som veteranerna nu berättar om, så att jag träffade själsfränder och skakade hand med idoler i kön till langosståndet, inte alls. För oss sena åttiotalister var det ju knappast därför vi åkte dit. Vi hade redan träffat våra själsfränder på Helgon och stämt träff med alla vi skulle strula/knulla/slåss med månader i förväg.

Nej, för oss, för mig, handlade det om ett traditionellt uppvaknande. Om den närmaste vägen till konsertyra och nya populärkulturella bekantskaper. Om att se det där bandet man nästan kände spela på rookiescenen. Om att upptäcka, upptäcka, upptäcka.

Kris Kristoffersson. Club Killers. The Elected. Morrissey. Mew.

Det är bara några av alla de som Hultsfred presenterade mig för.

Sedan hände något. 2007 var det plötsligt inte ens på kartan att åka dit. Jag tror inte jag åkte på en enda festival det året, men de jag sneglade åt var snarare Storsjöyran och Sthlm Jazz. Ja, ni hör ju. Jag vet inte vad som hände på marknaden, vad som hände bland bandbokarna; vad som gjorde att en stadsfestival i Östersund helt plötsligt hade ett bredare (och smalare) utbud och lockade mig mer än Hultan, som dessutom bara låg ett par timmar bort. Jag vet inte.

Jag vet bara att jag en gång i tiden ville åka dit och att jag några år senare hellre ville göra något annat. Enkel matematik. Resten av analysen får branschfolket sköta.

Hultsfred X blir inte av. Jag sörjer för människorna här nere i sydöstra Småland, som nu har en sak mindre att vara stolta över, och jag sörjer för kidsen som förlorat det där naturliga steget ut i världen utanför gymnasieskolan. Och vad händer nu med verksamheten runt omkring, utbildningarna och Rockparty och popkollot?

Själva festivalen däremot, den finns det ingen anledning att begråta sig över. På sätt och vis var det ju redan över innan konkursbeskedet nådde oss och personligen känns det bara skönt att lidandet blev så kort som det blev.

25 juni - Rostfritt

2010-06-25T01:51:00.000+02:00

Det är fanimej inte lätt att älska italiensk fotboll.

Eller, för mig är det en självklarhet att hålla på Italien, lite i smyg när Sverige är med i bilden, men att leva med det är mer eller mindre omöjligt. För mig är det fotbollens hemland, platsen där fotbollen intellektualiserades, problematiserad och utvecklades till något mycket mer än den där sporten som Pelé var bäst i världen på. Ingen annan fotbollsmakt kan suga lusten ur motståndaren som Italien kan, och om det nu skulle ha funnits en sådan makt skulle den ändå inte kunna göra det med samma stillsamma elegans som de azurblå.

Jag menar, Franco Baresi. Paolo Maldini. Guiseppe Bergomi. Dino Zoff. Gigi Buffon. Fabio Cannavaro. Alessandro Nesta. Claudio Gentile. Ciro Ferrara.

Granit klädd i frack.

Jag har svårt att få alla de här känslorna på plats, men enkelt uttryckt är jag killen som blir förbannad när man skiljer på fotbollsspelare och försvarare. Jag älskar varenda del av den här sporten så länge den spelas med hjärta. När andra - och ni är rätt många nu - bländas av brasilianskt, argentinskt och spanskt anfallsspel med sjuttio procents bollinnehav och skrattar lite nonchalant åt korkade försvarstabbar blir jag förbannad. Bra fotboll är inte offensiv fotboll. Kul fotboll är inte offensiv fotboll. För mig ligger den största skönheten i den perfekt utförda matchen, den perfekta balansen mellan lust och disciplin, det perfekt sammansatta laget som lever och dör för varandra.

Italien är bäst i världen på den sortens pragmatiska fotboll. När de vill, och har spelarna som kan, spela den är nittio minuter inte nog; då vill jag att matcherna ska pågå i evighet, eller åtminstone tills motståndarna helt enkelt ger upp.

Problemet är inte att de saknar kvaliteten, problemet är att de sällan vill utnyttja den.

Jag kan lova er att det inte finns ett landslag på denna jord som så konsekvent underpresterar och låter bli att ens försöka som gli azzurri. De här tre sorgliga parodierna som utspelats i Sydafrika är, tro det eller ej, tämligen välbekanta föreställningar. Det såg likadant ut '96, liksom '98 och '02. Spelare som kan men som antingen inte vill eller inte orkar.

Det är med andra ord inte särskilt lätt att motivera kärleken en dag som denna, eller någon annan dag för den delen. Men det är ju som det är med kärlek, den behöver aldrig rationella skäl eller sunt förnuft för att växa och pulsera och bära människor framåt. Och den lever alltid vidare i minnena, lika stark och klar nu som då. Eller hur, Alex?

21 juni - Highway to...somewhere

2010-06-21T22:59:00.001+02:00

Jaha. Jag vet inte hur det är med er, men själv tycker jag att VM mer och mer liknar en pastisch på modern fotboll.

De här mästerskapen tar ju alltid pulsen på sporten. 1990 kritiserades Olle Nordin för att han inte spelade med en trebackslinje, som resten av världen gjorde. 1994 tyckte Tommy Svensson att det mest uppseendeväckande var alla fyrbackslinjer och zonspelet. 2002 var gränsen för hur många matcher man kunde spela på ett år till sist nådd och de allra bästa spelarna var också de allra tröttaste.

2010? Tja, FIFA:s vilsna försök att reglera fram en mer spektakulär fotboll har resulterat i att man spelar VM med en badboll. Domarnas desperata kamp mot spelförstörelse i kombination med en jämnare konkurrens har fött fram en vidrig skådespelarkultur där man gör allt för att få motståndaren utvisad. Färre små, underlägsna lag vågar göra något annat än att krypa ihop runt sitt eget straffområde.

Ett koncentrat som utspätt med vatten blir säsongen 10/11 i Europa, det kan ni vara säkra på.

Oh well, nu har alla spelat två matcher och det är dags för en liten avstämning.

Skammen.

Den delar Italien, England och Elfenbenskusten på. De två förstnämnda har till största delen mest gjort bort sig, i Englands fall till och med utan att behöva spela fotboll. Det verkar som att Terrygate i våras, när han blev av med bindeln, har slagit gruppen i spillror och Capello står bredvid och surar.

Afrikas stora hopp tjurade också och borde haft ett, två och tre röda kort mot Brasilien. Det är en sak att rullas ut av turneringens bästa lag, det är en helt annan att svara med utsträckta ben och fotsulorna före.

Giljotinen.

Domenech är ett svart hål av egoism. Men visst borde det finnas något som liknar ledarskap bland spelarna, även utan Zizou?

Åk hem!

Leendet.

Alexis Sanchez. Paredes. Vidal. Beausejour. Mati Fernandez.

Chile är det enda laget som inte verkar fatta att de spelar VM. Eller, snarare, det är det enda laget som verkar tycka det är kul att spela VM. De sprudlar av entusiasm och vill allt som oftast mer än de kan, snarare än att kunna mer än de vill – positiv fotboll, som Tony G skulle ha sagt.

Undviker de en förlust mot Spanien har de helt plötsligt en tämligen överkomlig lottning i slutspelet.

Blåbären.

Nordkorea har överraskat positivt, även om den totala bristen på erfarenhet och vassa armbågar lyste igenom mot Portugal. Slovenien har inte heller gjort bort sig.

Att Nya Zeeland har tagit två poäng är inget mindre än ett mirakel, sett till deras förutsättningar och spelarmaterial.

Däremot tror jag ingen kommer att se sig om efter Honduras eller Slovakien.

Storpotäterna.

Utan Kloses genomkorkade utvisning hade man stått på sex poäng, ungtupparna har levererat, Neuer har inte gjort bort sig än. Jo då, Tyskland promenerar vidare i år igen och i varje fiber av min kropp längtar jag efter att få se Khedira, Müller och Özil igen.

Diego har fått precis den medvind han behöver för att kunna vinna VM-guld utan en högerkant. But still, hans backlinje har inte testats på riktigt ännu.

Bäst hittills har Brasilien varit, utan tvekan. De behärskar både de små (Robinho) och de stora (Kaka, Fabiano) ytorna, de är effektiva, de är solida bakåt...när Bastos och Maicon spelar dragspel med planen måste du ha ett övermänskligt tålamod och tre, fyra lungor i varje bröst för att orka med förflyttningarna.

Diskoteksskalan då?

Varm
Benaglio (Schweiz) – Ramos (Spanien) – Özil (Tyskland)

Varmare
Jovanovic (Serbien) – Forlan (Uruguay) – Rommedahl (Danmark)

Disco
Elano (Brasilien) – Khedira (Tyskland) – Krasic (Serbien)

Fortfarande i kön
Rooney (England) – Demichelis (Argentina) – Lampard (England)

21 juni - Shame on you Mr Lippi!

2010-06-21T03:15:00.000+02:00

Marcello, Marcello, Marcello.

Jag hoppas att du skäms nu.

Du åkte till Sydafrika med VM-guldet i bagaget, men med ack så låga förväntningar. Det sades att laget var gammalt, trött, mätt, levde på gamla meriter och dina outplånliga känslor för Juventus. Du åkte utan Fabrizio Miccoli, utan Cassano, utan Balotelli och utan Totti.

Det gjorde ont då och det gör ont nu. Folk i allmänhet, speciellt här i ett illa vädrat Sverige där folk och fä ständigt får torka bort den anglosaxiska sperman från mungiporna, ser inte förbi sina gamla fördomar. De får se när Fantantonio vrider sig i förtvivlan när han inser att han kommer missa sin stora återkomst till Rom, men de tittar åt andra hållet när han ensam håller hela Inter, Europas bästa klubblag, gisslan. De fattar inte, de ser inte. Skygglapparna är på.

Men du vet ju, Marcello. Du vet. Du ser att Miccoli bär hela Palermo med sina små känsliga fötter. Du ser att Cassano är ett fotbollsgeni, en avigare men precis lika lojal version av Del Piero. Du kan bara inte ha missat att han och Pazzini tillsammans är ett av världens vassaste anfallspar, eller att Er Pupone haft en sagolik vår.

Ändå åkte du till Sydafrika utan Fantantonio. Utan Miccoli. Utan Totti.

Ändå startade du matchen mot Nya Zeeland med Iaquinta och Gilardino.

Ändå gav du fullständigt fan i att Di Natale och Pazzini är de två anfallare som har en formkurva som pekar uppåt.

Jag trodde att det skulle gå ändå. Du mötte ett fruktansvärt dåligt fotbollslag, som tagit sin första VM-poäng tack vare att de mötte ett annat, nästan lika fruktansvärt dåligt fotbollslag. De kan inte anfalla, de kan inte försvara, de kan inte passa en fotboll, de kan inte springa ifrån de kritade linjerna ens om de fick ett försprång.

Ändå var det här vidrigt inkompetenta laget tvunget att ge bort en straff för att ni skulle rädda en poäng.

-

En gång för alla vill jag ha det sagt - Nya Zeeland spelade inte särskilt bra i dag. De gjorde ett mål som inte borde varit mål och resten av matchen spelade de ett passivt, bedrövligt zonförsvar. Italien kunde komma och gå lite som de ville, så länge de bara snuddade vid gasen.

Problemet var ju att de gjorde så sällan. Så fort Di Natale, Zambrotta eller Montolivo tog initiativ och trampade igång från stillastående var de förbi både en, två och tre vita tröjor. Jag kan för mitt liv inte förstå varför de inte gjorde det oftare. Eller hur Lippi inte kunde övertyga de om att det faktiskt var så lätt som det såg ut.

Så kom inte och säg att öborna är någon sorts hjältar, för det är de inte.

Italien kom till Sydafrika med ett riktigt bra lag. Det är fortfarande ett riktigt bra lag. Men den totala handlingsförlamningen vi fick se i dag är ett slutgiltigt bevis på att både Cassano och Miccoli borde fått hänga med. Inte ens England var så här förutsägbara och patetiskt fega.

-

Jag älskar dig fortfarande Marcello, både dig och ditt lag. Jag kommer sitta naglad framför ödesmatchen på torsdag, med matchtröjan på och hjärtat i handen.

Men. 1-1 mot Nya Zeeland.

Jag hoppas att du skäms.

20 juni - Peace, love and Daniele de Rossi

2010-06-20T15:49:00.001+02:00

Tack Danmark och, framför allt, tack Kamerun.

I en rätt jämntjock turnering där alla utom Maradona tänkt mer matematik än fotboll var gårdagens holmgång ett uppfriskande avbrott. Hög, tanklös press tvingade Danmark att tänka lite fortare, lite smartare och efter 0-1 tvingades de anfalla lite också.

Underbarnet Kjaer höjde nog sitt värde några tiotals miljoner efter den löjligt precisa crossen i hålet bakom Assou-Ekotto, vänsterbacken som tänkte minst av alla. Hur mycket Dennis Rommedahl tänkte är oklart men fort gick det och hela aktionen osade elegans och klass. Kvitteringen var logisk om än inte helt rättvis sett till ambitionsnivån; Kamerun ville mer och de skapade mer och det gnistrade om Sammy Eto’o.

Vad som hade hänt om hans vänsterskott träffat några centimeter längre in på stolpen vill nog Morten Olsen inte tänka på. Nu falnade glöden, den höga inledande pressen kom av sig och under andra halvlek kunde danskarna vandra in och ut genom ett disorienterat försvar. Det goda humöret från inledningen försvann allt mer och utan den där inspirerande medvinden är Kamerun ett tämligen begränsat, splittrat lag. Då funkar det för ett åldrande Danmark att hålla huvudet kallt och vandra in genom svängdörrarna.

Varm
Kjaer – Geremi

Varmare
Sörensen – Emana

Disco
Rommedahl – Eto’o

Desto sorgligare var det att se Slovakien sära på benen för ett överlägset Paraguay. Nej, vi glömmer den.

Är ni som jag drar ni ner persiennerna och bänkar er framför Italien – Nya Zeeland. Särskilt märkligt är det inte att Lippi behåller formlösa Iaquinta istället för att ge Di Natale, en av Europas stora målskyttar den gångna säsongen, chansen. Lippi knows what Lippi wants, även om vi utifrån inte har en aning om vad fan han pysslar med.

Inte märkligt alltså, men rätt korkat.

Att Henrik Rydström snackar om att han saknar Gattusos fränhet, det är också rätt korkat.

Oh well, nu kör vi. Forza! och allt sådant där.

19 juni - One plus one is one

2010-06-19T19:42:00.002+02:00

Det här med fotboll och matematik...complicated stuff.

Holland växlade upp i andra halvlek (må vara från tvåan till trean) och gjorde precis tillräckligt för att slå hål på en rent av vacker japansk organisation. Sex poäng, åttondelen säkrad och nu kan man koncentrera sig på att hitta tillbaka till farten igen i sista matchen.

Men Japan grät knappast blod över den här förlusten. Det var ju inte en förlust som räknas. Trean mot Kamerun ger kejsarn’s pöjkar ett alldeles lysande läge att köra om danskarna i avslutningen, och vem hade förresten räknat med något annat än en hedersam förlust mot en hajpad förhandsfavorit?

Japanerna försvarar sig fint, ger bort rätt ytor och stänger ner mitten med rakryggat positionsspel. Jag har svårt att se en småskadad Bendtner störa mer än vad van Persie gjorde i dag.

De orangea har lite att fundera på. Ska van der Vaart verkligen starta ute till vänster, där han mest agerar bollplank, och vad ska man hitta på för att ge Sneijder en chans att styra tempot? Van Marwijk tycker nog det är rätt angenäma frågor när han sneglar på vad hans 31 kollegor brottas med just nu.

Diskoteksskalan

Varm
van Bommel – Abe

Varmare
Sneijder – Okubo

Disco
Tröjorna – Tanaka

Under eftermiddagen fick vi däremot se två lag som förlorade stort på sina delade poäng. Innan Kewells reflexräddning var Australien det enda laget på planen. 1-0 var logiskt, det var de som hade ambitionen och övertygelsen, medan Ghana hade enstaka ögonblick av kraft och fart.

Efter kvitteringen föll matchen allt djupare ner i koma och när den återupptogs efter vilan var det Australien som kom närmast. Wilkshires friläge borde såklart resulterat i mer än en TV-räddning av proffspajasen Kingson. Men det blev som det blev, Ghana straffades aldrig för sin passivitet och långa lag, och den enda rättvisa utgången i den här gruppen är om Tyskland och Serbien går vidare. Två sympatiska lag som vill, kan och orkar spela sin fotboll under 90 minuter.

Varm
Annan – Bresciano

Varmare
Ayew – Emerton

Disco
Asamoah – Schwarzer

This was a load o'crap, wasn't it?

2010-06-18T22:52:00.005+02:00

För det första, Pontus Kåmark är en fullständigt värdelös...ja, vad nu TV4 tycker att han är. Vi lär återkomma till det, just nu ville jag bara ha det sagt.

För det andra, tredje och fjärde...vafan? I vissa sekvenser såg vi vad Capello vill att hans lag ska göra; släppa upp på Heskey, få Gerrard, Lennon och någon av ytterbackarna i en andravåg och komma med fart mot en stillastående backlinje, alternativ skarva vidare mot Rooney. När vi fick se rätt rörelse fanns varken skärpa eller fart och i resten av matchen fanns ingenting alls.

Capello har misslyckats kapitalt med att lösa upp nervknutarna i de här spelarna. Tvärtom, ikväll såg de mer krampaktiga ut än någonsin.

Tanken med att ha Gerrard på kanten är att Ashley Cole ska komma överlappandes när kaptenen vandrar inåt och söker sig in bakom motståndarnas mittfält. Det är en fullständigt värdelös lösning som aldrig har fungerat. Det dödar utrymmet som Lampard älskar att attackera i, som dessutom råkar vara samma utrymme som Rooney inte sällan droppar ner till för att få göra något med bollen.

Följden blir passivitet, inaktivitet och osäkerhet hos Englands tre absolut bästa offensiva spelare. De högst begränsade algeriska försvararna måste ha undrat om det här verkligen var samma Lampard som gör 20 mål i världens bästa liga. Samma Rooney som bakom Leo Messi varit världens bästa under våren.

Därutöver har vi ju den förlamande pressen, som i sig är en ensam förklaring till det intet som Three Lions har förvandlats till. Den som nästan tog livet av David Beckham. Den som har förintat engelsman efter engelsman sedan Geoff Hurst gjorde tre mål i '66-finalen. Jag menar, är det någon av er som kommer ihåg David Batty?

Just nu håller den på att mala sönder Wazza. Den där ständigt förbannade, tjurskalliga (och vettlösa) grabben från Liverpool har tagit över igen, och det lojala allt-i-allo-geniet från våren är som bortblåst. Han var inte bara usel matchen igenom, han var patetiskt jävla skitdålig och han visste om det. Precis som resten av laget är han frustrerad över den mentala blockering som hindrar de från att vara precis så bra som vi vet att de kan vara, men ingen är så dålig på att dölja det som Rooney.

Mitt i kaoset står Capello. Han ser frustrationen, han ser att laget saknar energi, han ser att det finns enorma strukturella problem. Han kan skära ångesten i omklädningsrummet med en soppslev. Vad ska han göra? Var ska han börja?

England kan slå Slovenien utan att räta ut alla frågetecken. Men de kan inte göra det utan att räta ut åtminstone ett av dem.

Varm
Cole – Ziani

Varmare
Carragher – Mbouli

Disco
Näää...

18 juni - ...och han älskade dem alla

2010-06-18T19:55:00.003+02:00

Det börjar ju ta sig det här.

Jag gillar Tyskland. Jag gillar hur de helt omärkligt har generationsväxlat och slussat in de mest lovande ynglingarna från Europas bästa ungdomslandslag på de ännu lite större scenerna. Mezut Özil har haft mitt hjärta i sina händer ända sedan förra sommaren då han lekte hem U21-EM, Müller har dansat hela våren i Bundesliga, Badstuber likaså och i det där hålet som vi trodde att Ballack skulle lämna efter sig har Schweinsteiger vuxit ut till en stor, stor spelare.

I dag var det veteranerna som hade huvudet under händerna. Klose missade att varannan frispark följdes upp av ett gult kort och krattade manegen för ett riskminimerande Serbien, Podolski (jo, efter både semifinaler och finaler i stora mästerskap och sex år i landslaget är han en veteran) missade straff, friläge och allt annat som serberna så välvilligt gav honom.

Till sist tog Müller och Özil slut och med det tyskarnas flöde och djupledsmagi. Serbien och Antic lyckades hittade hålen bakom Badstuber och decimetrarna ovanför Lahms skalle och när backlinjen inte fångade inlägg med händerna var de fint solida. Det här var två tänkande, löpande lag som bara skiljdes åt av två inte så skarpa aktioner.

Jogi, Rade – det löser sig nog det här till slut.

Och så diskoteksskalan då.

Varm
Schweinsteiger – Jovanovic

Varmare
Özil – Zigic

Disco
Müller – Krasic

USA är ett annat lag jag gillar. Deras torpedfotboll med mycket attitud och mycket fysik är alltid underhållande, men framför allt är det deras rakryggade soolidaritet som gör de så svårslagna. Där exempelvis Frankrike helt saknar ledare på planen har USA en handfull lagkaptener som driver på, skäller, offrar sig och leder genom att göra.

Donovan, Altidore, Bradley och Howard är alla fyra lika mycket lagkaptener som killen med bindeln, Bocanegra.

En bedrövlig första halvlek mot Slovenien höll på att förstöra den här festen, en hysterisk andra halvlek höll på att ta de ända till kvarten redan i dag. Det bortdömda målet var mer straff än slovensk frispark men på något sätt kändes det ändå som ett gudomligt ingripande, en tillrättavisning från fotbollsgudarna för en så genomusel, håglös första halva av matchen.

USA och England klarar det här i sista omgången, oavsett vad Ghana hittar på.

Varm
Ljubijankic – Bradley

Varmare
Novakovic – Donovan

Disco
Birsa – Altidore

Och nu, svaret på frågan var Capellos kompromisslöshet tar England. Tre poäng och fortsatta frågeteckan i målvaktsfrågan och Gerrard/Lampard-gåtan, det är mitt tips.

VM på Epilogen (Au revoir, Raymond)

2010-06-18T00:02:00.001+02:00

Ja Marcus, det är klart jag kommer dyka ner i VM! Vi börjar med en blygsam betraktelse över ett döende landslag vars hjärta slutade slå i kväll. Var vi hamnar till slut? Tja, med ambitiös, synnerligen subjektiv och lite poetisk reflektion över ett väldigt märkligt VM.
-

Visst är det märkligt att se hur ett fotbollslag lägger sig ner för att dö, trots att det är 20 minuter plus en hel match kvar av livet?

Efter Mexikos första mål mådde jag riktigt illa. Inte för att jag håller på Frankrike, för det gör jag inte, och inte för att jag hatar Mexiko, för det gör jag inte heller. Det var fransmännens tomma ögon som gjorde mig illamående. Deras alibifotboll. Deras totala brist på respekt för både sina lagkamrater och alla de som satt där hemma i Frankrike framför TV:n och trots allt hoppades lite i smyg.

När man börjar prata om hjärta och glöd i fotboll är man alltid ute på hal is. Spelaren som ser ut att kämpa allra mest på planen får slita av en anledning – han är sämre än de andra och tvingas tänja på varenda kroppsdel för att hålla jämna steg. Han är inte nödvändigtvis dålig, men ändå sämre än sina kollegor. Allt som oftast kallas det hjärta. Glöd. Lojalitet. Det är den enkla, platta analysen som Hegerfors-generationen gjorde, innan också vi fans fattade att professionella fotbollsspelare inte saknar hjärta (ja, alla utom Dimitar Berbatov då).

Det är alltså högst motvilligt jag nu efterlyser William Gallas hjärta. Evras, Anelkas och Diabys hjärtan.

De sista 20 minuterna är bland det mest pinsamma och vämjeliga jag någonsin sett på en fotbollsplan. Det fanns inte en fransk aktion som utfördes med någon som helst övertygelse eller tro; laget fullbordade genomklappningen som varit på väg ända sedan matchen mot Uruguay blåstes igång. Evra hade inte ens anständigheten att försöka sparka ner Barrera vid mittlinjen innan straffsituationen.

Det betyder ingenting att Frankrike började bra. Mexiko bjöd upp till dans och les bleus lät sig ledas och hade en del positiva intentioner i första halvlek. När sedan Anelka fick göra plats för Gignac och Ribéry fick tillbaka sin vänsterkant såg vi en tillstymmelse till en spelidé.

Då gjorde Mexiko sitt mål och Domenech visade upp vad som för en förbannad fransman nog såg ut som ett leende. Han stod där vid sidlinjen, med en handfull offensiva alternativ på bänken, med armarna i kors och stirrade ut i kvällen med sina karakteristiska tomma ögon. Han kunde ha bytt in Gourcuff med de mjuka fötterna och de fantastiska frisparkarna. Han kunde ha satt in Henry och överbelastat vänsterkanten. Han kunde ha flyttat upp alla sina tunga pjäser och tagit risken att få ett tredje och ett fjärde i baken.

Raymond Domenech hade 0-2 och tretton minuter kvar av VM-turneringen. Han gjorde ingenting. Ingenting. Han rörde inte en min. Och nej, en bra matchcoach är inte alltid den som ser mest aktiv ut eller den som gör flest byten. Men då behöver man ledare på planen, som får de andra att tro på sig själva och sitt lag. Frankrikes kapten 2010 heter Patrice Evra.

Domenech fick aldrig den här gruppen att tro. 2006 hade han Zidane och Zidane är en man som får de stumma att tala och de lama att gå och det var han som bar laget till final. Nu får den gode Raymond ge plats åt Laurent Blanc och på något vis känns det som att hela nationen har väntat på att någon som han, någon från ’98-generationen, ska växa klart som tränare.

Blanc är där nu. Jag tror inte att han kommer ha några problem att hitta de här spelarnas hjärtan igen.

Och var Domenech tar vägen? Jag slår vad om att en hel fotbollsvärld kniper ihop ögonen och tänker ”bara inte hit”.

#1. Nollnolltalets bästa låt

2010-06-14T22:00:00.000+02:00

När jag gick i fyran bestod Roliga timmen på fredagar av en sak och en sak bara: Småstjärnorna. 20-25 prepubertala dårar som lånade föräldrarnas kläder, snodde skivor från sina syskon och mimade till musik inför resten av klassen. The Verve, Fool’s Garden, Spice Girls, Brainpool, Latin Kings och jag var kär i tjejen som mimade till My heart will go on.

Men inte kunde väl jag, lillgamla och blyga ensambarnet, stå där och göra bort mig? Jo då, Jerry Lee Lewis, det var jag. James Brown likaså. Och Henrik Berggren. Min andra eller tredje helt egna CD-skiva var Absolute Pop och den formade mig mer än jag någonsin kan förstå; Please don’t ask med Popsicle, Don’t look back in anger, Blurs Charmless man och så Broder Daniel då, och Work.

I gotta go to work, then hurry home
I gotta go to work, then hurry home

Oh every day is just the same
Every day is just the same
Oh, every day is just the same

Man behöver inte ha läst särskilt mycket engelska för att förstå de där raderna. Man behöver heller inte vara uppväxt i ett miljonprojekt i en småstad utan möjligheter. Men det hjälper. Henrik Berggren skrev om den lilla världen jag föddes in i, även om jag om inte fattade det när jag stod där i klassrummet på Bergaviksskolan med kajalen rinnande längs kinderna.

Sedan gled vi ifrån varandra, jag och Henrik. Napster och Winamp och en helt egen dator var komponenterna i den tidsmaskin som tog mig till Stairway to heaven, Start me up och In the ghetto. Allt det där som stod bland vinylerna därhemma var plötsligt tillgängligt några klick och några långa minuter bort, liksom allt det där som dök upp i filmer och reklamer och som man tidigare aldrig hittade. Plastic Bertrand, A Camp, House of Pain. The Hives.

Vid det laget var Broder Daniel helt överskuggade av alla sina fans, de otaliga hysteriskt gråtande och skrikande pandorna. Kulten hade växt och växt och Kent hade inte längre Sveriges mest fasansfulla fans.

Det skulle dröja till Hultsfredsfestivalen 2006 innan jag och Henrik hittade varandra igen. Med Down in Albion i handen (en present från Sonic) satte jag mig i solen framför Pampas och såg hans solospelning. Det var en miserabel konsert under katastrofala förutsättningar. Lunchtid, stekande värme, kasst ljud, så lite folk att vi gick att räkna – alla de som fattat att det där TV-giget hos Kristian Luuk var klassiskt redan innan det sändes hade gått vidare till andra, modernare scener. När jag kom hem igen lät Broder Daniel så mycket bättre än de någonsin gjort innan. Motvind, uppförsbacke, odds som inte går att besegra; BD växte i nederlaget, i glömskan, och ända sedan dess har vi kommit närmare och närmare varandra.

Två år senare, när jag är på väg ut i Stockholmsnatten och längtar lite efter att få lyssna på Parken på t-banan hem, får jag en mobiltelefon tryckt mot örat. Det är någon som står i Göteborg, i Slottsskogen, och håller upp luren mot en massiv vägg av gitarrer och en sprucken röst.

I’m not the boy I used to be
This town has got the youth of me
All the eyes turn hollow
From the work of sorrow
You die young, you die when you’re young

Det är Henrik Berggren som gör Shoreline tillsammans med resterna av bandet, för allra sista gången. Det låter som att han talar till mig från andra sidan graven.

Trots att jag står mitt i Stockholm, som gjort ner mig fler gånger än det finns Rocky-strippar, är det ju något annat han sjunger om. Något mindre, något större. Landet där mina föräldrar bor, där mitt och deras studielån växer ikapp, där bröstkorgar urholkas och stolta ryggar knäcks. Platsen där klassamhället fortfarande innehåller en arbetarklass, må vara att den är maskerad till medelklass.

Staden där vi väntade, väntade, väntade på gator och torg och kullersten. Idyllen, där mina kompisar med utländska efternamn inte fick jobb och vi andra inte ens skrev en meritlista. Staden som höll sin hand över vår mun. Staden där alla stirrar och pekar på de som pratar annorlunda och på de som inte ville åka till Thailand efter gymnasiet.

Vi var unga, vi fattade inte då. Vi försökte. Vi drack öl, rökte hasch, dansade och pratade och älskade varandra ibland och i korta stunder så kände vi någonting mer. En smak, en doft, någonting i luften som var lika hjärtskärande nära som undflyende; ögonblick på cyklar och på bussar och barfota på kvällsljummen asfalt när vi behärskade våra öden.

Oh, wild was the world
And wild we burned
We were kings of the streets
Not yet beaten by defeat

But now it’s hard to see
Through a fog of memories
But I remember
When we were winning

Henrik Berggren var också där. Han växte också upp där, mitt i den där delen av världen som ingen låtsas om. Där folk mår lite för dåligt för att våga använda ordet lycklig, men lite för bra för att få en klapp på axeln. When we were winning är vår historia.

Den långa versionen, utgiven som b-sida på singeln, är inte på något vis samma låt som det kortare originalet. Den tar sig den tid som originalet inte gör; den tid det tar att berätta historien om själens ödetomter en gång övergavs och som vanligtvis är alldeles för lång tid för att ett band som Broder Daniel ska komma till sin rätt.

Det här Henrik Berggrens Desolation row, hans Jungeland, hans magnus opus framför alla andra. Med enkla, grovhuggna verktyg bygger han ett monument över 2000-talets Sverige, där du och jag konfronterades med arbetslösheten, tristessen, limbon som har ersatt folkhemmet. Av bara farten tecknar han också våra föräldrar porträtt och berättar om hur han förlorade tusen söta flickor. Raderna om hans mamma – om vad som kunde ha varit och till viss del faktiskt är min mamma – förtjänar en långfilm. Varje gång desperationen och den avgrundslösa rädslan rusar igenom högtalarna vill jag plocka fram telefonen och ringa henne. Säga att det ska ordna sig. Säga att allt som gick åt helvete inte var hennes fel.

My mom held a job
Employed by the state
At the local school
She used to smell of cinamon
She always used to sing
She let her down in spring
When we were winning

But she was worned out
She had to quit her job
And after 30 years of work
Now she’s got nothing
She says she hates her life
And her marriage has failed
But don’t lay down and die
Please be alive

På andra sidan strecket som delar upp livet i då och sen är det precis samma saker som svider. Jag kan prata hur mycket som helst om att jag vuxit upp, lärt mig hantera flyktiga känslor och disparata drömvärld, blivit lite mer balanserad sedan jag ramlade in i 20-årsåldern. Det skulle vara dikt och förbannad lögn.

Uppväxten är också ett delvis förljuget begrepp som antyder att vi blir färdiga någon gång. Att vi skulle glömma bort blodsmaken i munnen från en obeskrivligt intensiv längtan och liksom komma på bättre tankar än att drömma om morgondagen genom att återvända till gårdagen. Det händer ju bara inte. När Henrik ropar is there still a chance // the fire never dies? sjunger jag inte bara med, jag ställer frågan med honom, trots att jag egentligen vet svaret.

Och det är ju också det som är det sista argumentet för storheten i hans krönika över då, nu och aldrig – genom mörkret lyser en strimma gryningsljus. Mitt i all den nostalgiska, sömniga sorgen finns ett försiktigt leende. Förhoppningarna må vara förvridna, nu bara skuggbilder av vad de en gång var, saker och ting kanske inte gick som de skulle, men vi blir aldrig för gamla för att vara unga.

Soon, I’ll grow older
But God knows, I haven’t lived yet
Before tonight’s a memory
Let’s go out
I am still young

Life doesn’t wait

Det var länge sedan någon kajal rann längs mina kinder, men numera förstår jag precis vad det är BD säger till mig. Och känslan de väcker i mig med When we were winning är precis samma, precis lika starka som när jag stod och låtsasvrålade inför klassen på mellanstadiet.

Nollnolltalet blev aldrig bättre än så här.

#2. State'08 - The Embassy

2010-06-13T23:17:00.001+02:00

Sommaren 2008 är den hittills bästa i mitt liv. Eller, det är den vackraste i mitt liv.

Jag har nog aldrig blivit konfronterad med så mycket skönhet som jag blev den sommaren. Jag kom från den fulaste vintern någonsin, klyschigt nog med en separation i ryggsäcken, och bar på en molande värk. Stockholm var inte alls som jag tänkt mig. Det var kallt, ensamt, stenhårt. Vidrigt.

Allt vände i Hässleholm.

På Siesta i slutet av maj brände jag mig så illa att jag drack fuktgörande i veckor efteråt; jag såg ut som ett dåligt skämt och skämdes livet ur mig när jag i väntan på ettan till Lilla Essingen beställde en Whopper på Kungsgatan. Jag var illröd, flagnande och varig i ansiktet och till råga på allt hade jag lagt mig till med en skånsk dialekt. Jag var, kort sagt, inte hemma.

Men. Veckan efter träffade jag en tjej på en fest som hade en lägenhet att hyra ut. Bor man i en etta på 25 kvadrat och betalar 7500 är det inte bara bra nyheter, det är ett gudomligt ingripande.

Jag kom hem.

Esau kom upp, vi åkte till Arvika, vi åkte till Knivsta, vi lärde oss röka cigarr, vi drack whiskey mitt på dagen, vi utbildades i stockholmsk dejtingkultur och vi råkade på en jävla massa underbara människor. Jag kan fortfarande känna sötman i luften på Mariatorget och pirret inne på den sjavigaste av källarklubbar, den där kvällen när vi rusade ikapp med natten och vann. Jag kommer fortfarande ihåg hur hon luktade och den där dagen vid Hornstull som inte borde tagit slut. Minnet har inte bleknat, tvärtom.

Under hela sommaren levde vi tillsammans med State’08. Det var ledmotivet, sorlet i bakgrunden, och en levande historieskrivning; det var och är en kusligt exakt avspegling av våra dagar och nätter på livets veranda. Den kom från ingenstans, följdes inte upp av varken EP eller album eller intervjuer och är än i dag förrädiskt svår att få tag på.

When every beat on your drum is wasted
And every song you sing is too late
And every word is a hesitation
Feel no shame

Där TTA vänder världen ryggen och skapar ett helt eget universum dyker Embassy rakt ner i det tröstlösheten och predikar sitt uppfriskande varma evangelium. De klappar oss på axeln, tar oss med, tar oss vidare. Kom igen, det sket sig, men du gjorde något bra ändå.

Vågorna kluckar mot bryggan, morgontidningen frasar i brisen och bredvid oss sitter någon som håller oss om ryggen no matter what, med tåspetsarna i havet. Världen är vacker, även när man lider för mycket för att märka det. Jag tror inte vi hade vågat vara så mjuka som vi var om inte State’08 hade sänkt vår guard och fått oss att glömma hur skoningslöst tomt Stockholm kan kännas. Hur Stockholm kan tömma bröstkorgen.

Nu gick vi med lätta steg över betongen istället, i våra tygskor och billiga solglasögon. Inte skottsäkra, men utan en tanke på sår som aldrig läker.

Och det är precis vad jag hör varje gång jag lyssnar på State’08, precis det jag ser. En soluppgång på Vaxholm, båtarna under Liljeholmsbron; en flicka med frissigt hår och stora glasögon och mjuka läppar och underbara, panka Esau och EM-finalen i fotboll och fucking fågelkvitter varje morgon.

Jag misstänker att du ser något liknande.

#3. Shoreline - Broder Daniel

2010-06-12T22:00:00.002+02:00

Ja, vad trodde ni egentligen?

Lägg myten åt sidan; Henrik Berggrens imploderade svårmod, Håkan Hellströms av- och påhopp och revansch, de legendariska, tragiska och fasansfulla spelningarna. Lägg åt sidan det faktum att varenda lista i varenda medium som ägnats åt nollnolltalet på något sätt har kramat Shoreline sönder och samman. Glöm Sonic Magazine, Göteborg och pandorna.

Där under, bortom kontexten, står något stort och vackert som är värt ett bättre öde än att drunkna i en PR-kampanj. Jag menar, försök att förbli oberörd när gitarren skramlar igång.

Ever since I was eight or nine
I’ve been standning on the shoreline
All my life I’ve been waiting
For something lasting

Shoreline är så viktig på så många sätt för så många människor, också för mig; som milstolpe i historien är den omöjlig att förbise, som tröst i mörkret räddar den liv. Det fina är att du kan skita i det där första. Du behöver inte veta att Sladjan Osmanagic, som bokade bandet till Sen kväll med Luuk, länge var enda distributionskanalen för låten eller vem som spelade bas på Son of St Jacobs (eller ens vad fan Son of St Jacobs är för låt). Onödig kunskap är sällan särskilt onödig när det kommer till populärkultur, det här är ett av få undantag.

Den är så självklar, så ofrånkomlig, så nödvändig. Shoreline är den varma, pulserande kärnan som bubblar några mil under vardagen, som vi kan luta tanken mot när det blåser hårt på ytan. Det kan dagar, veckor, månader utan att jag letar mig in till BD på Spotify men väl där, väl i famnen på rader som Oh this town, kills you when you’re young, förmörkas allt annat.

All annan musik bleknar bort i meningslöshet och jag tänker att det är så här det ska vara. Varför sjunger inte alla om medelklassens absurda, ekande tomhet? Frågan studsar tillbaka. Jag får aldrig något svar.

Istället spelar jag Shoreline igen och igen och igen, tills omgivningen är borta och jag står ensam kvar i jordelivets absoluta mitt.

#4. Motorväg - Pascal

2010-06-11T20:24:00.001+02:00

Det gör ont i mina ögon
Skinner skaver
Det gör ont när jag pratar
För jag kan inte förklara

Pascal är den bäst bevarade hemligheten i den här moderata lagomstaten. På samma gång är de också det mest frekvent underskattade bandet i landet, även bland sina egna fans. Det är förståeligt. 00-talet var den svävande romantikens decennium om man var svenskspråkig artist och det lämnades väldigt liten plats för frustration, hat och fulhet. Håkan Hellström skrev visserligen låten Den fulaste flickan i världen, men det var den sliskigaste klyschan han har hasplat ur sig.

Manuela, Mimmi och Isak rotade istället fram den där fulheten och retade den tills den exploderade.

En misshadlad hund sover i mig
I ett stinkande rum söver jag ner mig själv
Någon tog på mig och i en sekund
Kom jag ihåg hur det var att vara vaken

Desperationen studsar mot ilska och inte mot trånande hjärtan; det sticker i ögonen, som en sorts vibrerande, attackvillig, underbar kåtma. Pascal lyckas på något vis överföra Roy Anderssons enkla men fulländade bildspråk till lika enkla och lika fulländade textrader. Och det utan att behöva gömma något mellan dem. Allt finns där svart på vitt, i svenskans allra mest grundläggande sfär och i Isak Sundströms blottade strupe.

Motorväg är känslan reducerad till sina minsta beståndsdel. Basgången och trummorna är neutronerna, gitarren protonerna och de kretsar med blodomloppets hastighet kring en obrytbar kärna av de mest storartade raderna svensk vredespoesi.

Pascal vågar vara fula och svettiga, på riktiga. Utan omskrivningar. Utan förskönande adjektiv. Utan romantik. Jag älskar de för det.

Så länge nu har jag varit sövd
Och i en sekund så var jag hög
I en sekund var jag hög
I en sekund var jag hög

#5. It's been hurting all the way with you Joanna - Moneybrother

2010-06-10T22:06:00.004+02:00

För att det bara borde vara du och jag.

Ingen har varit så bra på att göra poesi av ett brustet hjärta som Otis Redding. Det har gått över 40 år sedan han och Bar-Kays gick under tillsammans men världen har ännu inte läkt såren. Den största rösten, det största hjärtat, lämnade det största av tomrum efter sig. Ibland önskar jag att jag var där, när Otis och Sam Cooke regerade. Tänk att stå där i skivbutiken och tumma på...ja, vilken Stax-singel som helst och traska hem till sin high school sweetheart och med soulmagin som stjärnhimmel bara ha ont tillsammans. Utforska alla tonårsförälskelsens sidor till My lover’s prayer, Cupid och I’ve been loving you.

Men å andra sidan, tänk att bli berövad Redding och Cooke, både under hjärtskärande tragiska omständigheter. Det hade jag nog aldrig klarat av. Och jag hade ju aldrig fått höra hur en skapunkare från Ludvika återuppfann deras livsverk.

Ni kan historien. Monster, Club Killers, Thunder in my heart, Reconsider me, Blood panic. Det gick fort, så fort att jag ett år efter första skivan höll Anders Wendin närmare hjärtat än någon annan artist, utan att jag själv visste om det. Precis som Springsteen behärskade han och bandet allt-eller-inget-explosionerna, de kände till rockmytens alla små hörn och skrymslen och de fattade att ropa-svara-körer inte behöver vara smaklöst.

Framför allt kunde de, till skillnad från E Street Band och Springsteen, leta sig ännu djupare i den svarta musikhistorien och ända fram till samma källa som de allra största soulballaderna kom ifrån.I’m not ready for it, Jo må vara ett vackrare och mer rörande monument över sönderstampade bröstkorgar och sinande livslust, 6 AM och Feelings... må fånga den tidiga morgonens olustiga tricks, men It’s been hurting all the way with you Joanna är ännu lite mer av allt. Den är både och. Wendin sjunger om uppbrottens alla smärtor men ler samtidigt sitt bredaste, fånigaste leende. Han är kär, hopplöst jävla störtkär, och försöker genom hela låten att övertyga både Jo och sig själv om att det är dags att bara ”get it on”.

Vi vet att han inte vet. Det har ju gjort så ont så många gånger, så länge, så där länge så att det liksom inte är värt att fortsätta längre. Men istället för att gå hem till kammaren och lyssna på Otis Redding river han av sig sina kläder och sätter allt på ett enda, sönderkramat kort.

I got something here, wanna give it you
Come on baby now, let’s just fu-la-la-la-la-uck

På omslaget till singeln står Wendin med handen över ansiktet, ett ansikte som är förvridet i ett skrik, ett vrål av smärta, men också ett svagt leende. Man vet inte om han är på väg att börja skratta, sjunga eller gråta. Den känslan kommer igen, inne i låten, där han pendlar mellan det himlaomvävlande i sitt bröst och det tunga i sina skor och bakom alltihop står polarna i kören. Det är...känslosamt.

Det finns ingen låt som gör mig så övertygad om det stora i längtan efter en kyss och samtidigt så förkrossad över hur omöjligt det är att få allt mellan kyssarna att fungera. Vardagen ligger och lurar här bakom, en evig vardag med bråk om TV-möbler och killkompisar och konstiga sms. Vardagen utan passion. Vardagen som föder längtan och hungern efter något mer.

Men den låtsas vi inte om nu. Vardagen kan vänta.

Det är aldrig vardag med Moneybrother och Joanna, bara mellan raderna någonstans. Som blekta semesterbilder tonar den fram ur morgonens första ljus. Vi kan se förbi det, eller hur? Vi kan skita i vardagen och leva vårt liv, du och jag, i sötman mellan våra kroppar. Det gör ont, till och med när det inte gör ont, men vi låter det göra ont. Det får vara smärtsamt. Det är värt det. I think it’s time to just get it on.

Ingen var så bra på att göra poesi av ett brustet hjärta som Otis Redding. Sedan skrev Anders Wendin den vackraste soulballaden på den här sidan A change is gonna come och lät poesin brytas i ett spektrum av sommarnätters leende och disk som ingen diskar.

Impossible is nothing?

2010-06-10T00:49:00.001+02:00

Adidas? Star Wars? Samplingar? Esau kastade första stenen häromdagen och jag känner mig tvingad att hänga på.

Det är ju knappast första gången idrotten och populärkulturen möts. Idrottare och musiker/skådisar har ett ömsesidigt kärleksförhållande där båda parterna beundrar och beundras. Great minds think alike, eller något i den stilen.

Det är ju heller inte första gången idrotten möter populärkulturen eller, ännu vanligare, försöker bli populärkultur. Den episka kampen mellan Adidas och Nike är det mest extrema och mest spännande exemplet - under 90- och 00-talet har de trappat upp kriget om konsumenterna genom ett sorts reklamvärldens svar på en battle mellan rappare (försök säga det utan att låta som din farsa).

Poängen som ligger här någonstans är att Adidas ständigt har varit på efterkälken. De var rätt på att med Beckham, den första internationella fotbollsstjärnan vars glans kunde mäta sig med Hollywoods finest och, faktiskt, världens stora ledare (trots att han knappt spelar fotboll längre är han en av de bäst betalda i branschen, mind you), men annars har de varit hopplöst omsprungna av Nike. Varför? Tja, för att Nike är så in i helvete bra på att göra reklam utan att det känns som reklam.

Nedan följer mina egna favoriter. Tyvärr kunde jag inte ett separat klipp på uppföljaren till Little Less Conversation-filmen, men, ja, det räcker kanske så här ändå.

---

Något stort och vackert

2010-06-09T21:59:00.002+02:00

Nej, ingen #5 ikväll, vi tar en liten välbehövlig paus och laddar om inför topp fem. Great things are a foot, you know.

Istället slänger jag upp ett gäng spellistor för de som vill dyka lite djupare ner i musiken som hittills dykt upp på topp 10. En klassisk "Lyssna även på..." alltså. Kan rekommendera en liten titt, även för er som tycker jag är dum i huvudet som låter TTA vara med så här långt fram; det här är historien bakom och vägen fram till 00-talets allra finaste ögonblick. Beach Boys, Ventures, New Bomb Turks - lite av varje del i Smarties-tårtan.

#10. A new chance - Tough Alliance - Lyssna även på
#9. Minnen av aprilhimlen - Håkan Hellström - Lyssna även på
#8. Fulla för kärlekens skull - Eldkvarn - Lyssna även på
#7. Fuck forever - Babyshambles - Lyssna även på
#6. Inspection wise 1999 - The Hives - Lyssna även på

---

I morgon kör vi som vanligt igen. 21.00 dyker #5 upp. Svettiga svek och brustna hjärtan utan sjukdomsinsikt utlovas.

#6. Inspection wise 1999 - The Hives

2010-06-08T22:00:00.003+02:00

För att I wanna rock'n'roll, all night.

[Intervju med Musikbyrån, Howlin’ Pelles loge.]

Pelle: Det finns ju jättemånga band som har influerat en, men vi har inte så många idoler. De som vi verkligen trängt in ordentligt eller vad man ska säga, går att räkna på en hand. Det är väl AC/DC, Kraftwerk, Sonics kanske, New Bomb Turks och säkert något mer.

Nej, The Hives är inte historielösa. Tvärtom. Howlin’ Pelles mellansnack må stinka hybris till den grad att luttrade musikkännare korsar armarna och muttrar något i stil med att Hives bara är ett garagerockband i mängden och att frontmannen borde gå hem och lyssna på en repig Ramones-tolva istället för att snacka skit, men Pelle har koll. Pelle har snott ena hälften av sin scenpersona av Mick Jagger och andra hälften av Screamin’ Jay Hawkins, och han vet om det.

Jag tänker inte släpa fram det gamla citatet om att genier stjäl. Jag vet bara att The Hives inte är vanliga garagerockare med dålig attityd.

The Hives är allt det där du trånade efter när du för första gången insåg att du ville ha en elgitarr. De är coola poser, snygga, elaka riff, rockklyschor staplade på varandra tills de bildar låttexter – de har lekt rockband så länge att de blivit bäst i världen på att vara det på riktigt. När de är som allra bäst gör det ont att lyssna.

När gitarren i Inspection wise 1999 vaknar och ilsket spärrar upp ögonen mot världen blöder högtalarna. Den håller på att brisera av en adrenalinrush, och strax får den sällskap av en skenande Chris Dangerous bakom trummorna och ett saxat AC/DC-riff. Är du som jag vill du vid det här laget slita av dig tröjan, grabba tag i närmaste trubbiga föremål och bruka rytmiskt våld mot vad som än befinner sig inom en armlängds avstånd.

Efter en minut och 36 sekunder är det över, lika plötsligt som den kom är den borta igen. Den perfekta rocklåten. Jag har levt med den i ett knappt decennium men jag fattar fortfarande inte riktigt hur de orkar tygla den, hur de kan hindra den från att blossa upp till en veritabel rifforgie där strängarna går av på mitten, Howlin’ Pelle fattar eld och lyssnaren ramlar omkull av smällen.

Eller ja, det är ju precis det som händer. Vi får en rocksmocka rätt i plytet och ber om mer.

#7. Fuck forever - Babyshambles

2010-06-07T22:08:00.001+02:00

För att man någon gång måste sluta kompromissa och bara sträcka ut långfingret mot skiten.

Ständigt denna tristess. Denna avtrubbande, förlamande, livsfarliga tristess, den har mig i ett strypgrepp. Jag kommer inte loss.

Jag kan bli så trött på att vara vid liv. Inte för att folk är dumma huvudet eller för att Israel ockuperar Gaza eller för att en hel värld skyller på celibatet när präster våldför sig på unga pojkar. Det är bara omständigheter, som att det aldrig snöar vid jul längre. Nej, det är tomheten mellan tragedierna och kyssarna som långsamt slipar bort lystern i mina ögon, absurditeten i att tillbringa dagar med att bara vara. Man äter sin frukost, man kollar sin mejl, gör sitt jobb, ringer sina föräldrar, dricker sina öl, läser sin skönlitteratur, streamar sina serier, gör sina Spotify-listor. Äter, sover, skiter, knullar, dör.

I can’t tell between death and glory
Happy endings, they never bore me
They still don’t bore me today
They have a way
A way to make you pay

Heroinisten, popstjärnan, grodan Pete Doherty har fattat det här. Fuck forever är ljudet av en uttråkad människa. Fuck forever är ljudet av en människa som skjuter upp flytande tröst i armvecket, kräks över sin Dior-kostym och i nästa stund går hem med Kate Moss.

Fuck forever håller inte ihop. Den svajar och kränger och ramlar nerför en gata kantad av Lou Reed, bröderna Gallagher och Lord Byron. Den tävlar med vinden om vem som kommer hem fortast, och förlorar. Den faller sönder och samman, med ryggen rak, näven knuten och ett foto på bästa polarens flickvän mellan tänderna. Doherty pratvrålar om tröttheten och vreden som är oundviklig för alla som följer löpsedlarnas påbud men som ändå vill göra mer än att konsumera. They’ll never play this on the radio, avslutar han.

Det gjorde de. För de kan också bli uttråkade Pete, de som bestämmer rotationen på kommersiell radio. Tristessen är också en drivkraft, en motivation. Förr oss, vi som inte ens verkar orka bli vuxna, är det något att sträcka ut sitt långfinger mot, en motvind att räta på ryggen i. Ett tjockt lager asfalt att växa igenom.

Fuck forever är den kampens enda tema. Och, såklart, den allra mest explosiva bit musik som Sex Pistols aldrig skrev (punken är inte död, den är bara muterad).

#8. Fulla för kärlekens skull - Eldkvarn

2010-06-06T20:58:00.000+02:00

För att Sverige förblev Sverige, men ändå inte.

Norrköping är en jävla stad.

Spårvagnarna kanske kommer och går i tid. Motalaström kan säkert vara jättevacker när omständigheterna tillåter. Pastarestaurangen Snäckans tolv olika såser skulle kunna vara de tolv bästa pastasåserna på den här sidan Alperna. Det hjälper inte.

Norrköping är en jävla stad.

Om man ska leta upp själva kärnan i Fulla för kärlekens skull så ska man bege sig dit, till Slottshagen eller Haga eller Folkparken. Här känner man stanken av döda, begravda drömmar. Här kan man se Per Albin Hanssons förvirrade spöke sitta på spårvagnen, fortfarande i sin morgonrock, helt omedveten om att hans folkhem släpats ut på torget och skjutits för länge sedan. Allt är stängt, järnvägscaféet befolkas av pundare, textilfabrikerna har flyttat till Baltikum.

Per Malte Lennart Jonsson är född och uppvuxen i Norrköping.

Nu går jag gator genom minnen
Genom spårvagnars land
Genom röken från fabrikerna
Innan alla jobb försvann
Och bilder från min hemstad jagar mig i sömnen
Det här är för dom som inte kom fram
Till andra sidan drömmen

Jag tänker mig att det moderna Sveriges alla bakgårdar är de enda platserna där sådan här diskbänksromantik kan födas och gro. Att man måste sitta fast mellan sentimentaliteten hos den äldre generationen och oförståndet hos den yngre för att känna både nederlaget och reträtten.

Plura hade inte varit Plura om det inte funnits en storslagen kärlekshistoria nedbäddat någonstans. Vingar av guld, ranelidska öar och hav, nakenbad med grillad hälleflundra i magen, stråkar och cigaretter som bränner hål och döden och ensamheten. Det är också i de här raderna som det brinner till, på riktigt, och jag får en ohejdbar lust att hyra en bil, åka tvärs igenom landet med en låda vin i bagaget och hämta upp någon av alla de som jag fortfarande älskar. Leta sig igenom det där andra Sverige, det omoderna. Svalorna. Grusvägarna. Insjöarna.

Fulla för kärlekens skull må vara sprungen ur den där jävla staden men den tar oss någon helt annanstans. En plats det är värt att leta efter.

Och det är sommar i en sekund
Och jag minns varenda stund
När vi gick till havet för kärlekens skull
När vi blev fulla för kärlekens skull

#9. Minnen av aprilhimlen - Håkan Hellström

2010-06-05T19:08:00.002+02:00

För att allt det där som är värt något ryms i ett Åh!

Jag sitter på mina föräldrars balkong. Det är eftermiddag, maj har precis blivit juni, våren har blivit sommar, någon har tryckt på paus. Luften smakar, just det, som en jordgubbspaj. Jag minns andra tider.

Jag minns när jag blev kär i någon som från början inte orkade med allt jag ville ge. Jag minns att vi promenerade därnere vid Krusenstiernska, där den inverterade storstaden är som allra minst och som allra som familjevänlig. Jag citerade Springsteen. Baby, this town rips the bones from your back // It’s a death trap // A suicide wrap

Jag älskade känslan, berusningen, den grava yrseln som kom över mig när våra blickar möttes. Trots att hon gjorde allt för att övertyga mig om att det inte funkade, det skulle inte gå, det fanns för mycket problem som hon var tvungen att reda ut, så älskade jag känslan. Den berövade mig alla sinnen. Jag hörde vad hon sade, men egentligen brydde jag mig inte. Hur kan man förresten bry sig om omständigheter när ett helt livs uppdämt pirr i magen vill ut?

Minnen av aprilhimlen är det största Håkan Hellström någonsin kommer skriva. Här möts trubaduren, vissångaren, endorfintjackisen och killen som skulle dö för Johnny Marr; det stora och det ouppnåeliga i hans ballader krockar med spelglädjen och dumdristigheten som gör honom till Sveriges modigaste artist.

Han springer skrattandes rakt in i tegelvägg.

Egentligen är du inte kär i mig
Och egentligen är det okej med mig
Jag blir aldrig kär i någon
Sådant där är slöseri med tid
Men då slösar vi bort våra liv
Och jag tänker alltid på dig i april

Det här var hennes favoritlåt med honom. Det var hon som spelade den för mig. Första gången vi träffades släpade hon iväg mig från ett dansgolv, till en bänk, en tyst korridor. Jag pratade och pratade om hur mycket jag ångrade att jag inte fattat Håkan förrän tredje skivan och hon kysste mig. Jag föll. Jag följde henne hem, fick hennes MSN, hon skrev ner den i ett sms på den där mobilen jag lånade av min mamma, jag gick se sex kilometrarna hem tillsammans med en kille som heter Håkan.

Åh! Ge mig en kyss innan du går
Att bygga en dröm på
En kyss innan du går
En kyss att bygga en dröm på

Jag kan fortfarande känna den där bedövande massiva känslan som invaderade mig. Den självutplånande kärleken. Den helt blinda passionen. Molnen under mina fotsulor. Virvelvindarna i magen. Jag både hoppas att jag alltid ska ha den så här nära till hands och att någon annan ska lyckas bleka bort den; i ena stunden är jag tacksam över att minnet behåller sin lyster, i den andra orkar jag inte längre med längtan efter att få trycka mina läppar så hårt mot hennes att det gör ont.

Så länge Minnen med aprilhimlen finns kvar i någon form, någonstans, får jag nog lära mig att stå ut.

#10. A new chance - The Tough Alliance

2010-06-03T23:10:00.003+02:00

För att alla goda saker blir bättre i pastell.

De hade varit på väg så länge, våra sköraste popextremister. De hade svingat sina basebollträn på stranden i Cannes, uppviglat och provocerat med sitt förakt mot mellanmjölk och folkhemsförnuft, rusat genom tonåriga bröstkorgar med Koka-kola veins.

De hade till och med samplat läktarpsalmen You'll never walk alone.

Tough Alliance ville göra mer än att dansa en sommar, men ända fram till 2007 var det en fåfäng önskan. Mycket snack, lite hockey, liksom. De obegripliga intervjuerna, upploppen på ickespelningarna...länge var de bara en oförskämd PR-apparat utan något mer än ett gäng fina popmelodier under västen.

Sedan blev det 2007. Sedan smögs plattan A new chance ut och TTA förändrade världen genom att bygga en helt ny.

I know a place where hate and innocence can play

(...) I know a place where diamonds never fade away

Att teoretisera kring en sådan här dröm, det låter sig inte göras. Jag skulle inte vilja. Jag vill drömma. Jag vill flytta in på den soldränkta verandan som Henning och Eric har byggt, med utsikt över Utopias azurblå vikar. Ni vet, där det alltid är motljus, var man än vänder blicken, och luften smakar rosévin? Där klockan alltid är 04:37 och barfotapromenaden hem är lika lång som ljuv. Där hennes läppar smakar sött och hennes hår doftar saltvatten. Där ord som aldrig och alltid betyder någonting.

Där de unga får vara unga, de förälskade får vara förälskade, de drömska får drömma.

Every day is a new chance

A new romance

The Last Waltz

2010-06-03T13:34:00.002+02:00

Det började som en födelsedagspresent. Det blev en mardröm omöjlig att göra sig av med.

Men nu, snart ett halvår in på det nya årtiondet, är listan klar. Jag inbillar mig inte att den ger några större svallvågor i era liv, även om jag hoppas att en och annan låt får en välförtjänt andra chans i era lurar. Det här har jag gjort för mig själv. Som en sorts självrannsakan. Man lär sig onekligen saker om sig själv under den tiden det tar att formulera varför Mannen i den vita hatten borde ha varit Kents sista låt.

Moneybrother har flest låtar med, tätt följd av The Hives, Håkan Hellström och The Libertines. R Kelly är med fler gånger än både Kent och The Radio Dept. Och Bright Eyes.

Det säger säkert något om något.

Men det spelar ingen roll nu. De tio första låtarna bär på en helt annan vikt än de 90 tidigare gör tillsammans. Det här är ju flaskhalsen där 00-talet till sist får sina avgörande karaktärsdrag och resan från Europes jippogig mitt under brinnande millennieskifte till Isaac Hayes sista minuter i livet kommer till ett slut.

Att försöka omfamna tio år med en lista funkar inte. Datan är ofrånkomligt omöjlig att analysera, låtarna för många och trendpendelns svängningar för oregelbundna och oförutsägbara, också så här i efterhand. Vi håller ju fortfarande på att revidera vårt 00-tal. Vi är fortfarande inne i arkivet och spiller bläck över fotona vi egentligen inte vill behålla och airbrushar de som vi tar med oss in i 10-talet. Ett tvärsnitt genom allt det här, tsunamis och Way Out West och Metallicas tråkigaste år i livet, hade kunnat göra jobbet; det stora bor nästan uteslutande granne med det lilla. Detaljer är aldrig bara detaljer.

Ah ja, det är ju det resten av den här bloggen har sysslat med. Listans slutspurt är jag säker på, den lutar jag mig emot. Det här är tio av de viktigaste låtarna du har hört under 00-talet och jag ska göra mitt allra bästa för att förklara varför.

Ska vi säga åttasnåret ikväll? Plats tio? Fint.

PS. Här är listan so far, #100-#11.

#11. Silent shout - The Knife

2010-06-03T01:14:00.000+02:00

För att någonstans, i någon värld, står ett skrivbord där Darwin, Dickens och Den Heliga Ande sitter och skriver musik. The Knife har ju varit där och hämtat Silent Shout.

#12. You're the storm - The Cardigans

2010-05-29T20:00:00.000+02:00

För att bang bang bang är stor poesi i Nina Perssons mun.

#13. Dreaming of you - The Coral

2010-05-28T15:41:00.000+02:00

För att det enligt flera ledande biologer är fysiskt omöjligt för en människa med något sånär god hörsel att stå still när The Coral spelar Dreaming of you.

#14. Jag hatar att jag älskar dig och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig - Håkan Hellström

2010-05-28T13:36:00.001+02:00

För att ensamhet är ensamhet och smärta är smärta, även om man har 3G-telefon, Facebook och Twitter.

#15. Reconsider me - Moneybrother

2010-05-28T09:33:00.000+02:00

För att när det kommer till kritan måste jag erkänna det - det var inte förrän den här telefonen började ringa som mitt 00-tal inleddes.

#16. Nu kan du få mig så lätt - Håkan Hellström

2010-05-27T22:31:00.000+02:00

För att jag också har hört vinden hålla tal vid en hamburgerbar. Alldeles för många gånger.

#17. Such great heights - The Postal Service

2010-05-27T19:27:00.001+02:00

För att små droppar av harmlös sockerpop också kan skapa enorma ringar på ytan.

#18. The good old days - The Libertines

2010-05-27T16:23:00.000+02:00

För att det är så sant. If you've lost your faith in love or music, the end won't be long. Den gamla goda tiden är nu.

FFWD

2010-05-27T15:23:00.000+02:00

Åh, vad resan är lång ibland.

Att göra en lista över de bästa låtarna under en tioårsperiod handlar ju inte om att komma fram till nummer ett - det handlar om att göra en lång resa genom timmar och dagar. Att måla en bild av hela perioden genom att gå ner på detaljnivå och teckna de viktigaste delarna, och sedan backa några steg och se hur det lilla skapar det stora.

Men jag orkar inte längre. Jag har gått igenom 81 låtar, skrivit något om allihop, allt med en sällan skådad noggrannhet och tanke. Det har gått bra. Många av texterna kommer jag klistra upp i min portfolio och bara själva listan är på samma gång både ett självporträtt och ett sorts digitalt testamente för er att läsa när jag dör i förtid (kolestrolet eller busskrasch har lägst odds). Nu är det dags att börja snabbspola och komma fram till det som faktiskt betyder något. Topp 10. De bästa, och i förlängningen viktigaste, låtarna under det här märkliga årtiondet.

Det kommer vara värt att stanna kvar till nummer ett, det kan jag garantera.

#19. Kate - Sambassadeur

2010-05-23T12:58:00.001+02:00

För att indiepopen är död, återuppstånden och numera precis som genrer är mest.

Jag ska inte sätta mig på någon hög häst här och prata om något jag bara hört andra prata om - den svenska indien är för mig lika avlägsen som mikrobiologi. Jag var bara här under den långsamma men oundvikliga assimileringen som MySpace, iTunes Store och fildelningsrevolutionen tvingade fram, och under den korta tiden var jag för upptagen med att lyssna på musik för att se någon som helst helhet.

Mina Cheap Monday ger mig (om jag får säga det själv) snygga ben, inget mer.

Den här assimiliering däremot, den har jag koll på. Parallellt med mitt uppvaknande från Winamp och Napster drabbades världen av svårartad begreppsförvirring. Alla blev självständiga, inte bara de som strummade på akustiska gitarrer och tittade ner i golvet istället för på publiken; skivbolagen tappade auktoritet, distributionskanalerna förökade sig som råttor, en högkonjunktur gav oss chansen att köpa ett mixerbord och göra det själva (lex Rocky Dennis).

Alla gör allt numera och hela tanken med att stå så långt bort från onda, kommersiella krafter har blivit målet också för de onda kommersiella krafterna. Vi har gått varvet runt. Och då har vi kommit fram till Sambassadeur.

Modernare indie går inte att hitta. Mumlande män och klara kvinnoröster, strummande på akustiska gitarrer, eskapism ärvd direkt från Springsteen, typografi att döda för, framgångar som bara blir större ju närmare Storbritannien de kommer. Men samtidigt - välproducerat, luftigt, doppat i ABBA-grytan, besläktat med fuldisco som Boney M.

Kate, från ep:n Coastal Lines, är den allra finaste låten som Jens Lekman aldrig skrev. Västkusten rusar förbi medan Sambassadeur flyger alldeles för högt och alldeles för fort, på väg bort, på väg någonstans där man kommunicerar genom låtarna på radion. Tough Alliance skymtas i ögonvrån, Ian Curtis och Henrik Berggren vinkar från en fiskebåt, omslaget till Born to run projiceras på vartenda moln.

Det kommer bli mycket sådant här framöver på listan; de allra viktigaste, bästa, största kompositionerna från 00-talet kokar ihop allt det här till ett spektra vars alla färger och nyanser jag fortfarande inte riktigt kan urskilja.

Kate inleder slutspurten mot kärnan. Jag hoppas jag får träffa någon ur bandet innan jag dör, så jag kan berätta vilka stordåd de har ställt till med.

#20. 17 år - Veronica Maggio

2010-05-19T14:29:00.002+02:00

För att kvinnor alltid kommer vara bättre på att göra upp med sina uppväxtorter.

När jag för några veckor sedan intervjuade Elin Ruth Sigvardsson (ni vet, hon med hippiefrisyren och en bra relation till Lars Winnerbäck) frågade jag henne varför inte fler kvinnliga artister delar männens besatthet av hemstadens sepiatonade minnesbilder. Hur kommer det sig egentligen att uppgörelsen med platsen där man växte upp är en uteslutande manlig gren? Och ja, ja, jag vet att det mesta är uteslutande manliga grenar, men jag kan inte låta bli att tycka att det borde finnas en drös kvinnor med gitarr som haft Henrik Berggrens menlösa medelklassångest och som skriver låtar om det.

Born to run, Shoreline och Småstadskväll är tre typexempel.

Elin hade inte en jävla aning vad jag snackade om. Som 20-nånting i en döende skivbransch har hon lärt sig allt det går att veta om att vara kvinna i en mansdominerad värld, men det här var tydligen en ny infallsvinkel.

Vi kan hålla på hur länge som helst och diskutera varför det är som det är (att vi fortfarande vill ha kvinnorna som stillsamma, sköra skönheter framför ett piano, om de nu prompt ska stå på scen) - eller så kan vi prata om Veronica Maggio. Det finns ju en anledning till att hennes 17 år är med här, och inte Håkans.

Det var 17 år
17 år i staden där jag växte upp och så
Märker du hur fort det går?
...
Jag har slitit ut så många skor
I en stad där ingen längre bor

Hon droppar en massa Uppsala-geografi som jag bara sett genom någon annans ögon, ändå känns det ända in i min småstadsmärg att det här är för mig. Jag var också på Raggarberget sommaren '95. Jag satt också vid Fyrisån och dödade tid. Jag har också upplevt Valborg på Stortorget. Det är så träffsäkert att det är löjligt. Tristessen, menlösheten, småskaligheten i allt.

Kihlens lätta prodcenthand och Maggios sentimentala prosa är som gjorda för varandra - tillsammans skapar de den finaste blue eyed soul sedan Bobbie Gentry sjöng Fancy.

#21. Ignition (Remix) - R. Kelly

2010-05-19T10:48:00.003+02:00

LaShawna, this one's for you.

Man får känslan att R Kelly förr eller senare kommer att dömas för pedofili/våldtäkt. Det har varit nära ett par gånger - ett mål avskrevs efter det beslutats att poliserna som hittat en kamera med, ehem, tämligen olagligt innehåll inte haft giltigt skäl att söka igenom hans väska, ett annat liknande mål gick ända till domstol där en jury frikände honom utan omsvep. Det är liksom på gång. Ingen eld utan rök et cetera.

Jag antar att det är sådant ni tänker på när ni utbrister i det obligatoriska "men han är ju pedofil!", när Ignition (Remix) går igång, vilket den oundvikligen gör om man hänger med mig till och från. Ja, jag tror också att han åtminstone är en våldtäktsman in the making.

Phil Spector är dömd för mord. Jacko förlikade med den första familjen som anklagade honom för övergrepp och drev nästa fall till domstol, där han friades. Mick Jagger greps för överfall 1972 (som han snabbt erkände). Robert Downey Jr greps 1996 för rattfylla och innehav av kokain, heroin, crack och en oregistrerad Magnum (hur mycket skada skulle en full och påtänd Downey Jr kunnat göra med Magnum i handen?).

People be people. Folk gör dumma saker, rent av onda saker, rent av alldeles omänskliga, fasansfulla saker. Men jag lyssnar fortfarande på The Ronettes, älskar fortfarande Sympathy for the devil, Don't stop 'til you get enough och Tony Stark. Kanske syns vi alla i helvetet, tillsammans med Fred Durst. Then so be it.

Ignition (Remix) är ändå 00-talets tjugoförsta bästa låt och helt oantastlig som den perfekta förfestdängan.

We are Broder Daniel (and we bury you)

2010-05-18T22:35:00.001+02:00

Det är ju fan också.

När jag bara vill sjunka ner i mitt eget tomma skal, som jag alltid vill så fort solen börjar värma och jag inser att jag under ännu en vår inte gjorde de där sakerna jag lovade mig själv, får jag en krycka av Henrik Berggren. Visst, jag sätter hjärtat i halsen, men blotta existensen av When we were winning är en livboj. En adrenalinspruta för en överdoserande tjackis. En påminnelse om att livet inte bara är ensamhet och tomhet och den långa vägen hem.

Jag vet fortfarande inte om den här misantropin som ligger latent bakom alla skratten är där för att stanna eller inte. Jag är snart 23 och bär fortfarande omkring på en oförklarlig dysterhet som överrumplar mig då och då, som om jag vore kvar i tonårens inbillade misär.

Jag går fortfarande runt och tycker att det bara är jag som har fattat. Jag och Henrik Berggren.

Det är ju fan också.

#22. I can buy you - A Camp

2010-05-18T21:41:00.000+02:00

För att Nina kan köpa mig när som helst.

Hon seglar förbi, knappt utan vågskvalp eller ringar på vattnet, som i ännu en medelmåttig Cardigans-låt från de första skivorna. Tittar man inte lite noggrannare finns risken att hon bara fortsätter segla. Stanna upp, låt den film noir-coola rösten kalla dig, förälska dig i den.

P3 har aldrig låtit så här bra.

#23. This modern love - Bloc Party

2010-05-18T16:54:00.000+02:00

För att det var bättre förr.

Vi kan sluta låtsas nu. Hela grejen med att alla anglosaxiska poprockare vill ligga med Chris Martin, helst inför ett fullsatt Wembley, är vämjelig. Kings of Leon är på väg att bli helt omöjliga att lyssna på och deras nyblivna grannar Keane, Snow Patrol och The Fray (!) kommer alla dela radhus i helvetet med Fred Durst och alla som någonsin sysslat med rap metal.

Sorgligast av allt är Bloc Party och deras fall from grace. Hur fan gick det till när de övergav sin oemotståndliga mix av lo-fi och putsade gitarrsträngar? Hur såg vägen ut från This modern love, detta storslaget sockersöta sönderfall av ett omöjligt förhållande, till svårt handikappade plattan Intimacy? Det tog tre år. Tre år!

Kanske är det just därför This modern love betyder så mycket. För det kanske var så att de inte orkade mer? Kele Okereke kanske verkligen har skjutits ner av den moderna kärleken?

This modern love
Breaks me
This modern love
Wastes me

Jag vill tro det.

#24. Dirt off your shoulder - Jay-Z

2010-05-18T14:53:00.000+02:00

Det var ju det här med biblioteken.

Jag hade en sommar när jag dammsög stadsbibliotekets oansenliga CD-hylla och rippade skivorna medan jag drack Vanilla Coke och läste Liftarens guide till galaxen. Det var, kort sagt, en annan tid. Jag hade ramlat ur den där förblindande första kärleken med buller och bång och hade efter ett år av total populärkulturell förvirring vaknat igen.

Kärleken tar död på både smak och upptäckslusta. Du vet det, jag vet det, din partner förnekar det. Och så en dag står man där, utan någon annans iTunes-bibliotek att luta sig mot och utan de där mätande ögonen som sneglar skeptiskt på paketet från CDON.

Jag hängav mig åt friheten. Med lite väl mycket njutning släpade jag hem kasse efter kasse med lånade skivor; allt det där som mina polare redan hade älskat och kastat i papperskorgen för nästa stora grej. 50 Cent. Obie Trice. Kanye West.

Jay-Z. The Black Album.

Det var som att jag lyssnade på musik för första gången, som att Jigga hade uppfunnit hjulet och prytt det med custom chrome rims. Dirt off your shoulder är Timbalands finest hour, och Justin får tycka vad han vill om det.

You gotta pardon Jay
For sellin' out the Garden in a day
I'm like a young Marvin in his hey'
I'm a hustler homey, you a customer crony
Got some dirt on my shoulder
Could you brush it off for me?

Det här är ett beat som det här som får vem som helst att skita i vad som är äkta eller inte. Entreprenör, entertainer eller rappare? Nej, det är inte intressant längre. 00-talet var årtiondet då vi en gång för alla fick tillfälle att lägga alla sådana diskussioner åt sidan och hänge oss åt att låtsas, att leka lite mer, och även en vit medelklassunge kunde gå med på att kalla Jay-Z för Hova (kort för Jehova, "he who causes to become").

Tänk att det var ett jävla bibliotek som tog mig till den insikten. 00-talet i ett nötskal.

#25. Hate to say I told you so - The Hives

2010-05-18T02:21:00.001+02:00

För att rocken aldrig dör. The Hives kommer inte låta det ske.

#26. Calleth you, cometh I - The Ark

2010-05-18T02:18:00.001+02:00

För att Ola Salo var en av få som tog i för kung och fosterland och helt utan ironi eller klädsam distans sjöng om det största vi känner.

På gränsen till vulgoschlagern, långt bortom den goda smakens yttersta gränsland, står han, den största ärkedivan, med sina svarta änglavingar och svettiga hot pants. Beväpnad med stråkar, pianoklink i moll och en hopplöst trallvänlig melodislinga skjuter han från höften, alltid från höften, och siktar på den största rosa elefanten han kan hitta. Med rätt att vara banal, med pastorns mandat att ge syndernas förlåtelse slår han näven mot bröstet och hotar med hämnd om vi inte älskar mer.

Och jag grät när jag äntligen fick se honom avsluta en konsert med den här låten.

#27. 03.45: No sleep - The Cardigans

2010-05-18T01:57:00.001+02:00

För att natten är vårt täcke, vår tillflyktsort, vår eviga parkeringsficka.

Nina Persson är ingen stor sångerska. Tvärtom, hennes begränsningar är hennes enda egentliga tillgång. Inte alls på samma sätt som Håkan Hellströms atomklyvande desperation eller Howlin' Pelles monotona slöhet; hon är sval, avvaktande, nästan frånvarande nonchalant. Hon är Zooey Deschanel om tio år.

När tempot dras ner och hon får krypa upp i vår famn, med läpparna så nära att man känner värmen från hennes andedräkt, är hon briljant.

The comfort of fireflies
Long gone before daylight

Nina kan inte sova, och det kan inte jag heller. Vi vill inte. När Morrissey letar efter sin vila i Asleep gör hon det rakt motsatta. Hon sjunger den stora vaggvisan i ett fåfängt, uppgivet försök att få världen att somna om och somna in, i fred och i tystnad och med stjärnorna som enda vittnen.

Det är ju nu alla ting tappar sina skal, inklusive du och jag. Det är nu märkliga känslor får växa och bortglömda platser och tider vaknar igen; det är nu jorden inte längre snurrar och vi får chansen att krypa ihop tillsammans. Alla vi som inte träffas längre. Vi som inte hinner, som inte vill, som inte kan eller vågar eller orkar. Hjärtats blåmärken ömmar och jag kan inte låta bli att njuta lite av smärtan.

I know nothing sweeter
Than champagne from last New Year's
Sweet music in my ears
And a night full of no fears

Klockan är två. Jag kan inte sova. Jag tar tag i Ninas hand, låter henne komma närmare. Hon kommer aldrig tillräckligt nära. Men hon är så vacker att lyssna till där hon sitter och sjunger världen till sömns.

Jag vill inte somna.

#28. Mörkret knackar på min dörr - Eldkvarn

2010-05-12T19:21:00.002+02:00

För att Eldkvarn siktar mot stjärnorna.

Jag har svårt för att ta till mig rekommendationer. Själva den här bloggen och den här listan torde vara det enda beviset som behövs för att se hur det står till med mitt högmod, med min stolthet. Eller, om man ska vara lite snällare, min övertygelse.

Dylan, Simon&Garfunkel, Moneybrother, Cardigans, Franz Ferdinand, Jesus & Mary Chain, Tom Waits, Springsteen...alltihop hittade jag på egen hand. Jag hörde ett namn, knallade iväg till biblioteket och lånade skivan. Det var värre i tonåren; så fort någon, polare eller kritiker eller mamma, sade att något var bra kastade jag det i soptunnan. Inget var värt något om jag inte grävde fram det själv. (Att det i förlängningen var Lennart Persson som styrde min musiksmak, i och med att han var ansvarig för musiken på biblioteken, är så här i efterhand rent rörande.)

Men så började jag jobba på kontor och kunde inte undvika att bli tipsad, att bli rekommenderad något nytt varje dag. Eldkvarn var en av de där rekommendationerna.

De släppte Svart Blogg (vidrigt albumnamn) och blev över en natt en helt självklar del av iTunes-biblioteket. Jag knockades av den minst sagt ogenerade lyriken, det rent dödsföraktande vis som Plura skrev låtar på. Kommer man från en musiktradition som täcks av en tunn slöja självironi och småskalighet, där stora berättelser alltid ska berättas med små medel, så är Eldkvarn en självlysande livboj.

Först var sju, sen var jag tolv

Jag hängde på en bakgård och sparkade boll

Vi var i mysteriernas värld

Och alla andra var utanför

Vi besteg alla berg på en sekund

Seglade skeppet över havet utan att gå på grund

I Pluras ordbok finns svarta hål istället för ord som diskretion, självdistans och ironi. Eldkvarn spelar finurlig, traditionsbunden pop och sjunger texter som hela tiden balanserar på gränsen till det vämjeligt banala - dock oftast på rätt sida - och på Svart Blogg reser man ett par storslagna monument till låtar. Epik eller ingenting alls verkar vara mottot.

Mörkret knackar på min dörr är trallvänlig epik. Vi stirrar rakt in i det förflutna, allt medan "blixtar på himlen river upp blödande sår" och en kyrkokör fyller i orden, lyfter refrängerna ända till taket och lite till. Känslan är stor, större, störst; alldeles nödvändig och livsavgörande och den värker när den växer.

Det är ju alldeles självklart att Håkan Hellström och Plura inte helt sällan dricker whisky tillsammans.

#29. The world's greatest - R. Kelly

2010-05-08T10:00:00.000+02:00

I am a giant
I am an eagle
I am a lion down in the jungle
I am a marching band
I am the people
I am a helping hand
I am a hero

Det bor en liten tjej i mig. Hon är svart, hon bor i en trailer i Detroit, hon har diabetes. Hon heter LaShawna och hon älskar R. Kelly över allt annat i världen.

R. Kelly ger henne hopp. Han får henne att gå med rak rygg i korridoren och stirra ner de där tjejerna som går året över henne; de som skriker "Hora!" efter henne, de som inte fattar hur man kan gå runt i en tröja som visar magen när man är överviktig. Varje kväll innan hon somnar sätter hon på sig sina fallfärdiga hörlurar, som är spräckta och saknar det där luddet som gömmer metallen, och lyssnar på sin favoritlåt. Hon sjunger inte med. Hon formar orden med läpparna.

I'm that star up in the sky
I'm that mountain peak up high
Hey, I made it
I'm the world's greatest

LaShawna har läst om anklagelserna och rättegångarna, om allt det där de säger att R. Kelly har gjort mot flickor i samma ålder som hon. Hon bryr sig inte. Hon förstår inte riktigt. Hon drömmer inte om att träffa honom eller att ha sex med honom, som så många av hennes klasskompisar gör. Hon bara ser upp till honom och det han gör. Hans ord är syre för henne.

Hon har aldrig läst Andres Lokko eller Chuck Klosterman, eller tummat på Rolling Stone Magazine.

I'm that little bit of hope
When my back's against the ropes
I can feel it
I'm the world's greatest

#30. Joe's head - Kings of Leon

2010-05-08T01:17:00.001+02:00

För att det svulstiga arenamonstret som Kings of Leon försöker bli kan dra åt h*lv*t*.

Det är väldigt, väldigt enkelt att göra snärtiga poplåtar, i alla fall om man använder den där briljanta första skivan som måttstock. Youth and Young Manhood är rakbladsvass. Det är en flaskhals för bra idéer, paradiset dit svettiga, melodiösa riff kommer till när de dör, Willie Nelsons och Robert Plants oäkta kärleksbarn.

I samma ögonblick som basen påbörjar sin slingrande klättring längs den lättfotade gitarrväggen förstår man att just Joe's head är något stort. Inte stort som i U2-konsert eller en bortglömd Dylan-artefakt, bara stort som i en favoritlåt. Stort som i den här låten gillar jag och får jag höra den några gånger till kommer kärlek att spira.

Och som kärleken spirar.

Whisky floods the table
Oh, good friends 'til the end
They're making silly faces and it tastes bitter sweet

This is just the way of the world, Joe said
I had to put a bullet in his head
Then lit up a cigarette

Jag älskar Joe. Jag önskar jag hade hans lakoniska pragmatism, hans mod, hans humor. People can be so cold when they're dead är förmodligen bland det roligaste någon någonsin har fått för sig att säga.

Jag kommer aldrig sluta citera honom.

#31. Black Stacey - Saul Williams

2010-05-05T11:59:00.000+02:00

För att vi har alla varit små.

I used to hump my pillow at night

A type of silent prayer to make myself prepared for the light

Me and my cousin Duce would rank the girls between one and ten

And the highest number got to be my pillows pretend

Saul Williams har också varit liten. Han har också varit en fumlig, dumsnäll högstadiegrabb utan någon som helst aning om vad man gör för att få tjejer att tycka om en. Han har också blivit inlåst i ett fack för att han vågade sticka ut hakan ibland. Han har också varit sig själv lite för mycket.

Skillnaden mellan oss och Saul Williams är att han växte upp och blev den sortens poet som kan göra sig själv till ett brinnande svärd för alla som slåss mot idioter med hjärtan av sten.

#32. I'm not ready for it, Jo - Moneybrother

2010-05-05T10:31:00.000+02:00

För att desperation är mer än ett ord i en konsertrecension.

If begging is all that's left to do

Here I go

I'm not ready for it, Jo

Antingen fattar du eller så fattar du inte. Det är väldigt enkelt. Antingen känner du igen andnöden som drabbar när den du älskar inte längre finns på en armlängds avstånd, eller så gör du det inte.

När jag hör Anders sjunga om Jo igen ser jag Karolinska Institutet framför mig, en blytung himmel över Solna och ettans buss genom ett förbannat Stockholm. Det känns som att jag faller, som att jag har tappat andan. Jag vill gråta men kan inte. Jag vill skrika men kan inte. Jag vill sova men kan inte. Jag tror att livet är över.

Antingen fattar du eller så gör du det inte.

#33. Marble House - The Knife

2010-05-03T13:47:00.002+02:00

För att det går att se färger i en vind.

Det var ett väldigt enkelt beslut att slänga ut Heartbeats från den här listan.

Inte för att den är sönderspelad. Inte för att José Gonzales inspelning är bättre. Och verkligen inte för att jag vill fuck that Sonic Magazine, som placerade den överst på sin gamla lista.

Det var enkelt att porta vad som enligt alla spelets regler borde vara det enskilt största ögonblicket för svensk pop under nollnolltalet just för att det borde vara det enskilt största ögonblicket för svensk pop under nollnolltalet. Det funkar ju sällan så. Den umgås med utslitna teman som inte alls passar Dreijers ambitioner och revolutionära agenda. En bra låt är inte alltid en bra låt, et cetera...

Nej, ögonblicket som för alltid cementerar deras plats i historien är Marble House; en könlös, surrealistisk elegi som varken dansar, blöder eller älskar.

I raise my hands to heaven in curiosity
I don't know what to ask for
What has it got for me

Heartbeats parodierar och utforskar himmel och helvete och ingenting däremellan, medan vi här svävar omkring i en skärseld, ett kvavt tomrum där ingenting är givet. Jag vet inte vad jag borde känna när Jay-Jay Johansson mässar på sitt oefterhärmliga, apatiska vis om att fröna han sår "will grow up prisoners too".

Jag vet bara att jag känner. Att det inledande knäppandet sipprar in i mig och fyller mig med en främmande kyla, klar och uppfriskande men alltjämt i olika nyanser av svart.

De döda reser sig och de levande sörjer sina liv. Från himlen hörs bara tystnad. Massiv, öronbedövande tystnad.

#34. Don't look back into the sun - The Libertines

2010-05-02T21:53:00.001+02:00

För att nollnolltalet kom med de sköraste fyrtakterna sedan punken skrek utan lungor.

Berättelsen om The Libertines är för bra för att vara sann. Det monumentala genombrottet, slitningarna mellan Doherty och Barât, det offentliga sönderfallet. Kate fucking Moss. Vartenda steg de tog var som deras första, varenda ackord en gigantisk supernova som hotade dra med sig bandet ner i glömska och mörker.

Alla som lyssnat på Libertines genom tidningsrubriker ser människans morbida skadeglädje ta sig uttryck genom skvaller, skvaller och Dohertys uppsvällda ansikte.

Men det är inte det som fascinerar, som trollbinder så. Det är jakten på något större än en poporkester i tiden, större än trender och NME:s patetiska sökande efter nästa stora grej. Det är två sprudlande melodigenier, lika besatta av att bränna upp allt de älskar som att stappla upp på en scen och leverera det allra största, det allra viktigaste vi någonsin kommer bevittna.

Alla deras stora stunder faller samman. Deras bästa låtar är de som knappt håller ihop, som svirar fram och tillbaka utanför puben medan de vrålar ut något som liknar en Otis Redding-ballad; låtarna som ramlar fram längs melodier och som ger blanka fan i vad som är god musikalisk sed.

Det hinner inte gå en enda fyrtakt under Don't look back into the sun utan att den håller på att ramla omkull och somna på trottoarkanten. På något sätt håller den sig, mer eller mindre, upprätt och går i mål som en av de viktigare sångerna för alla som vill hålla romantiken och drömmen levande.

#35. In transit - Albert Hammond Jr

2010-04-28T18:51:00.000+02:00

För att The Strokes aldrig har varit så bra som när Albert Hammond Jr fick göra alltsammans helt själv.

#36. Tonight I have to leave it - Shout Out Louds

2010-04-28T14:39:00.000+02:00

För att Shout Out Louds aldrig kommer bli bättre än så här.

De får växa upp hur mycket de vill. De får fly hur långt som helst från sina Oasis-rötter, från sina blåsorglar och sina cowbells. Svensk pops allra finurligaste band må vara större på alla sätt och vis numera, det spelar ingen roll. Om tio år kommer vi se tillbaka en framgångsrik karriär, vars oundvikliga höjdpunkt var det andra albumet, med tillhörande turné.

När Tonight I have to leave it smögs ut som singel rörde den upp saker. Drivet, den enorma takhöjden, "de-du-du-du-du" efter refrängen; jag ville höra den jämt, överallt. Den pirrade i magen.

Den pirrar fortfarande i magen.

#37. No pun intended - The Hives

2010-04-28T01:43:00.003+02:00

För att...därför.

Jag kom för riffen. Jag stannade för dra-åt-helvete-attityden.

De har givetvis lärt sig en massa om sådant här av Ramones och Sonics, men det spelar mindre roll. När The Hives sträcker ut långfingret åt någon är allt som det ska, då mår jag bra. Jag älskar det. Det finns inget bättre än när någon blir arg på att Howlin' Pelle drar en massa poser och snackar skit.

En av de första gångerna jag pratade med Hjärter Dam höjde hon rösten och luftade åsikten att Hives var skit för att det inte var någon som sjöng - "de bara skriker". Jag gillar henne skarpt, men i det här fallet har hon fel. Det är okej. Om det inte var så många människor i världen som hade fel så hade vi inte behövt Vigilante Carlstroems klumpiga svingande med gitarren eller Chris Dangerous farliga arrogans.

Hela bandets livsverk är en reaktion på att folk är dumma i huvet och att det är kul att spela rock'n'roll. De som inte gillar det, fine, dra åt helvete då.

Put up with me or I'll put you away.

Från den här skribentens vanligtvis så pragmatiska hjärta - gillar ni inte det här, ja, då vet ni vad ni kan göra.

#38. Från Klaraberg till dig - Moneybrother

2010-04-26T13:59:00.000+02:00

För att jag också är så svag för tjejer på TV.

#39. Samson - Regina Spektor

2010-04-26T09:00:00.003+02:00

För att vi måste andas annat än luft ibland.

Det finns många anledningar att kasta skit på kristendomen anno 2010. Den unkna stanken från pedofiliskandalerna inom katolska kyrkan kittlar kräkreflexen, och det inte bara för att det över huvud taget förekommer något som ens liknar sexuella övergrepp under det tak som ju ska skydda mot de vassa vindarna och den tröstlösa ensamheten. Nej, det som vrider allt ett varv till är förslagen på bättring som kommer i kölvattnet av löpsedlarna.

Att skippa celibatet är ett av de vanligare förslagen. Man behöver inte ha doktorerat i teologi för att förstå från vilka vidriga platser i själen ett sådant yttrande kommer från.

Men. Den som inte tror att andligheten, trösten och försoningen som de här demonerna utnyttjat har en plats i våra liv, den har inte hört Regina Spektor.

Hon kom till USA under perestrojkan, flyendes diskrimineringen som mötte alla judar i öst. Hon har skrivit raderna no one laughs at God in a hospital // no one laughs at God in a war. Hon använder en biblisk figur och ett bibliskt tema från Gamla Testamentet för att skriva en av de största kärlekshistorierna någonsin.

Simson (Samson, på de flesta av världens språk) var Guds tjänare och den som skulle befria israeliterna från filistéerna. Under åren tillfogar han sitt folks fiender många djupa sår, allt för herrens räkning, och hans gärningar slår tillbaka på det han älskar mest - hans fru och hennes familj mördas. Han flyr, han mördar, han lever. Han blir förälskad igen.

Kärleken till Delila får honom att förkasta sitt kall. Han berättar det enda han inte får berätta, han avslöjar hemligheten om gåvan som givits honom, och lämnar därigenom Gud.

En man trotsar Skaparen för att dela allt med sin älskade.

I Regina Spektors egen legend sätter han sig på en stol i köket och låter Delila klippa hans hår. Här ger han inte bara upp sin hemlighet utan också all sin världsliga styrka för henne; han lämnar sitt kall, sitt storslagna, påstått ärofyllda öde. De både lämnar odödligheten bakom sig och kryper ner i sängen igen.

Men de lämnar aldrig Gud.

Kapprustningen

2010-04-20T13:36:00.001+02:00

Det är dags att trappa upp.

Utan att avslöja för mycket kan jag säga att det finns vissa poänger med att avsluta den här nedräkningen samtidigt som Esau.

Här är listan so far på Spotify.

Nu växlar vi upp och ger oss rakt in i delen där det börjar brännas på riktigt.

[Och om någon har missat det så finns det en länk till varje låt, den orangea första meningen i varje inlägg.]

#40. Comforting sounds - Mew

2010-04-20T13:31:00.004+02:00

Hultsfred 2005. En överlag misslyckad festival.

Jag lyckas på något sätt slarva bort min tredagarsbiljett och får nöja mig med lördagen. Jag dricker knappt någon öl och pratar inte med så många fler än Esau, jag köper en bandtröja för 200 spänn, jag somnar nästan framför Anna Ternheim på Pampas.

Jag skulle kunna säga att allting vägs upp av att The Hives spöar skiten ur allt och alla några timmar senare, men det vore en förenkling (och vi har ju massa tid att prata om The Hives på platserna #39-#1).

Nej, det är i Teaterladan som livet återvänder. Tjugo i tre på lördagsnatten ställer jag och en polare oss längst bak för att se Mew spela sina sista låtar. Jag är trött. Jag har ont i fötterna. Jag gillar inte grötrock. Jag vill hem till min flickvän.

Men så övergår ett långt parti gitarrmangel till introt i Comforting sounds.

Så här i efterhand kan jag verkligen se hur Ziggy Stardust stiger ner från stratosfären för att beskåda vad som händer, vem det är som försätter sig i trans och åkallar högre makter. Comforting sounds är en enda lång resa mot crescendot, där händer och olivkvistar sträcks ut till alla som följa med ut i rymden och försvinna från jordens yta för att aldrig mer återvända.

#41. Fascination - Gentle Touch

2010-04-20T13:14:00.001+02:00

Jag hatar ju egentligen lokalband.

Stora delar av min uppväxt gick ut på att gömma cider och öl i en buske utanför Folkets Park, där band med namn som Suntrip och Ester spelade pop på svenska. Ja, det var precis så outhärdligt som det låter. Inte blev det bättre av att jag varken kunde spela gitarr eller se ut som jag kände någon i bandet. Om någon nu undrar hur en passion för det skrivna ordet inleds, så har ni svaret precis där; i en rynkad panna mot killarna och tjejerna som fick hångla i Folkets Park.

Så jag borde inte gilla Gentle Touch. Men jag älskar Gentle Touch.

Kalmargänget snor allt som är bra med New Order, Joy Division, Kraftwerk och en handfull andra stenhårda androider jag inte kan namnet på.

Fascination är ekot av 25 års evolution, med en haltande kärlekshistoria på indiesvengelska. Lo-fi, lågmält, lokalproducerat och, framför allt, överraskande briljant i alla avseende.

#42. High drama - Laakso

2010-04-20T13:03:00.000+02:00

För att jag smälter i skenet av raden "yes, please Markus, come to me".

#43. Suicide - The Slaves

2010-04-16T10:44:00.001+02:00

För att det inte är så jävla svårt, egentligen.

Suicide är ljudet av ett par killar som bestämt sig för skriva en sjuhelvetes poplåt, och lyckats. Inte kan väl något så här stort, så här desperat, så in till varenda liten detalj perfekt vara något annat än produkten av två hjärnor som inte vet hur man ska bete sig.

Man ska ju, exempelvis, inte skriva låtar som bara är refräng (om man nu inte är Fredrik Kempe).

Men det är som det är, Suicide är hur bra som helst. När The Slaves gästade Teaterladan på Hultsfred 2006 var det trängsel värd vilken Metallica-konsert som helst, och alla väntade på den givna höjdpunkten. När det var över, med två-tre låtar kvar på spelningen, spreds mer än hälften av publiken som solsvedda frön för vinden och för en gångs skull stod jag inte muttrade om ovärdigt beteende. The Slaves är Suicide, inte så värst mycket mer.

Och det är verkligen inget att skämmas för.

#44. Hung up - Madonna

2010-04-14T10:00:00.002+02:00

För att vad Andres Lokko än säger, så är en bra låt, just det, en bra låt.

Videon är otäck. Madonna kravlar runt i rosa Jamie Lee Curtis-trikåer och skrevar så brett hon kan, medan vi ska låtsas som att vi bryr oss vad som finns därunder. Det gör vi inte. Det var länge sedan någon gjorde det.

Samtidigt, det är förmodligen samma skamlöshet som gjort det möjligt för henne att över huvud taget tänka tanken att sampla ABBA år 2005, på en skiva som heter Confessions on a dance floor. Jag inbillar mig att hon fått höra ett och annat discon är antik, baby, och det är du också och att hon helt sonika inte känt skammen stiga genom kroppen. Förmodligen opererade hon bort sin skamkörtel redan innan hon gick in i studion för att stöna, ursäkta, sjunga in Like a virgin.

Hung up är så fel. Och så rätt.

Jag har aldrig kunnat se genom den där formeln som den är bryggd efter - allt jag hör är en högst smittsam danshit, så omedelbar och så ogenerad att man skäms å Madonnas vägnar. Det är förmodligen så här det känns att vandra in bakom scenen på en modevisning för första gången, med nakna supermodeller till höger och vänster, helt omedvetna om blygseln de borde känna.

Sådana känslor är inte till för analyseras. De ska upplevas och, i det här fallet, dansa sig till döds med.

#45. Cadillac - Pascal

2010-04-13T18:33:00.000+02:00

För att det är så här det låter när Elvis möter Olle Ljungström i studion där Ian Curtis ligger på golvet och hånglar med Roy Andersson.

#46. Homesick - Kings of Convenience

2010-04-13T18:22:00.002+02:00

För att även studiomusiker kan hitta frön. Eller nåt.

Jag har samma problem med KOC som jag har med exempelvis Owen Pallett och, stundtals, Regina Spektor. De är lika för skickliga. Lite för skolade. Lite för välarrangerade.

Nu är jag inte dummare än att jag förstår att det bara är en känsla, och att The Hives, som så gärna skryter med sina punkhjärtan, kan fler än tre ackord. Genre har inget med saken att göra. Kan man historien bakom Born to run (inte direkt inspelad live, eller hur?) fattar man det.

Nej, känslan dyker bara upp här och var. Som när excentrikerna i Kings of Convenience brister ut i perfekt harmoniserad stämsång över ännu ett magiskt gitarrplock. Jag ser inget annat än en hägring, en idyll. Jag finner mig själv i tankar om hur länge sedan det var Erland höjde handen mot sin flickvän.

Men inte på Homesick, som är en lika befriande som träffande självbiografi.

Homesick är ju skriven från mitt perspektiv. Från min lilla skrivarstuga.

I loose some sales and my boss won't be happy
But I can't stop listening to the sound
Of two soft voices, blended in perfection
From the reels of this record I've found

Och sedan förvandlar de hela grejen med att längta hem till en molande sjösjuka.

#47. Ensammast i Sverige - Kent

2010-04-11T20:17:00.002+02:00

För att det tar slut här.

Det är först när man åkt taxi genom Stockholm som Kent blir helt och fullt begripliga. Det är något med varma, pissgula gatlyktor och den där skoningslösa ensamheten som aldrig drabbar en så hårt som utanför DN-skrapan.

Jocke Berg bär uppenbarligen på samma känsla. Han har ju skrivit Ensammast i Sverige.

Vi kan avhandla det direkt - det blir inte mer Kent på den här listan. Ingen Columbus, ingen Mannen i den vita hatten, ingen Romeo återvänder ensam. Det tar slut redan där det börjar.

Så passande då att det enda bidraget de lämnat är slutet också för Kent, för kolossen såväl som det gravt överskattade så kallade rockbandet. Deras gärning upphör här, med avslutningen på skivan som är så full av poser att jag pendlar mellan att ömsom avfärda som Hassan-gängets sista skämt, ömsom krama sönder. Aldrig har någon framfört en så vidrig, formlös smörja som Vid din sida med samma kompromisslösa allvar, och aldrig heller har någon på ett så självklart och oblygt vis låtit sig influeras av Lundell, Plura och Strindberg som på Columbus.

Blandad kompott, alltså. När det kom slog det mig inte, men så här i efterhand (ett perspektiv som för övrigt verkar vara det enda som går för sig när man lyssnar på Kent) är det så självklart. Den till dags datum mest trendmedvetna plattan, som kändes daterad redan innan vi var färdiga med att bläddra igenom specialutgåvans bilderbok, är den perfekta punkten. Det borde vara slut här.

Det har varit en lång, lång natt
Men jag är glad att mina tårar
Är behärskade, och lugna

Ensammast i Sverige har ingen fortsättning. Tiden har redan sprungit ifrån en av de mest säregna poeter vi kommer få bekanta oss med, redan innan han har tagit med sig Tillbaka till samtiden ut på turné. Och missförstå mig rätt här, det är något bra. Något fint.

Det var först efter att jag såg Henrik Berggrens solospelning på Hulstfred '06, under en gassande eftermiddagssol, framför ett femtiotal tappra 15-åringar, som Broder Daniel fick relevans. Deras maniska slalomåkande mellan djupaste förtvivlan och renaste glädje och helst alltihop på en och samma gång, blev plötsligt begripligt, och precis så omvälvande som det var meningen att de skulle vara.

Försoningen och vreden, i den ordningen, som kablas ut över det svulstiga beatet anno 1983 gör samma sak för Kent. Taxifärderna som gav ensamhet en helt ny betydelse ramar in och sätter punkt för en karriär som så länge stått i vägen för sig själv.

Någonstans mellan Kungsholmen och Lilla Essingen, där ryska ambassaden tornar upp sig över vattnet, står "Sveriges största rockband" och väntar. De väntar på oss, att vi ska fatta att Röd inte är något annat än en epilog, författarens sista kapitel i en roman som han inte kan sluta skriva.

#48. Silly crimes - The Tough Alliance

2010-04-11T18:00:00.001+02:00

För att Tough Alliance tar det vi vill ha.

Steget från att svinga basebollträn till rader som we've got koka-kola veins, we don't use our brains, till att bygga en egen utopi, kantad av minareter och musikalisk socialism, är mindre än man kan tro. För Tough Alliance gick det via en oansenlig EP som är bland det allra finaste som går att köpa för pengar.

New Waves inleds med spåret Kill Kill Kill, där TTA genomgår någon sorts katharsis. Kompromissen dödförklaras, entré Silly crimes.

Doin' time for silly crimes
Wasn't all I had in mind

Det susar i öronen medan vi åker motorbåt genom karibiska paradisöar, som har hamnat några sjömil utanför Varberg, och våra vita linneskjortor blir lätt saltstänkta. Det stramar i ansiktet när vi kisar mot solen, champagnen får det att pirra i fingertopparna, vi välkomnar doften av sandstrand och svett.

Vi lämnas i en fantasi, en fabricerad värld som har stulit allt det viktiga från något annat, eller någon annan. Man kan kalla TTA förbannade tjyvar; arroganta, osnutna, högfärdiga tjyvar, eller så tackar man dem för bytet.

#49. We will become silhouettes - The Postal Service

2010-04-11T13:00:00.002+02:00

För att något stort är på väg att hända.

I got a cupboard with cans of food
Filtered water and pictures of you
I'm not coming out 'til this is all over

Den som någon gång frivilligt satt sig bakom lås och bom, övervintrat i sina egna mörka, varma hörn vet. Ivern som våren väcker, de sprittande benen, balansgången på en skör lina, med hopp och tungkyssar på ena sidan och enslighetens tristess på den andra. Glädjen som puttrar även i insikten om alla tings slut och förintelse, sorgen som trotsar och förstärker förälskelsen.

Under det, där bakom, ett driv som är få kompositörer förunnat att hitta, en växande, växlande, micropoppad ljudvägg och laboratorietestad lyrik.

Fem minuter pophistoria.

#50. Roscoe - Midlake

2010-04-10T20:30:00.003+02:00

För att Roscoe är flanell.

Egentligen var hela Trials of Van Occupanther med i beräkningen; hade vi suttit här och samlat de förnämsta albumen från 00-talet hade vi pratat väldigt mycket, och väldigt varmt, om Midlakes genombrott.

Texasskäggen (som har väldigt lite skäggväxt för att vara skägg) har en kanal rätt ner i myllan, där i landet mitt i mellan New York och Los Angeles som jag förälskat mig i så. Kolgruvor, timmerbilar, trailerparks, gigantiska mekaniserade jordbruk, redwoods, Duluth.

Rural America, iklätt den mjukaste flanell. Roscoe är programförklaringen.

The village used to be all one really need

Now it's filled with hundreds

And hundreds of chemicals

That mostly surround you, you wish to flee

But it's not like you so listen to me listen to me

I wonder what if my name had changed

Into something more productive

Like Roscoe been born in 1891

Waiting with my aunt Roslein

Fiddy down

2010-04-10T02:24:00.001+02:00

Och så var det där med en liten sammanfattning.

---

#100. Gone - Kanye West feat. Cam'Ron & Consequence
#99. The Setup - Obie Trice
#98. I'm scared - Duffy
#97. A little more for little you - The Hives
#96. When we were winning - Broder Daniel
#95. Drive slow - Kanye West feat. Paul Wall & GLC
#94. Cobrastyle - Robyn
#93. On the radio - Regina Spektor
#92. In da club - 50 Cent
#91. På Nordpolen - Nordpolen

#90. I'm a man - Black Strobe
#89. Gimme more - Britney Spears
#88. Heart in a cage - The Strokes
#87. As you fall (I watch with love) - David & The Citizens
#86. Hate it or love it - The Game feat. 50 Cent
#85. Dirty love - Division of Laura Lee
#84. We both go down together - The Decemberists
#83. Bröllopssång - Eldkvarn
#82. Never let me down - Kanye West feat. Jay-Z & J-Ivy
#81. Hope there's someone - Antony & The Johnsons

#80. Music when the lights go out - The Libertines
#79. Can't get you out of my head - Kylie Minogue
#78. Thoméegränd - Vapnet
#77. The worst taste in music - The Radio Dept.
#76. Radio/Video - System of a Down
#75. Sky phenomenon - Jens Lekman
#74. Tomorrow is today - Marit Bergman
#73. Jimmy - M.I.A.
#72. Provider - N.E.R.D.
#71. Come back to Camden - Morrissey

#70. Honey and the moon - Joseph Arthur
#69. Be mine! - Robyn
#68. Dom vet ingenting om oss - Moneybrother
#67. Without me - Eminem
#66. Åt helvete med himlen - Parken
#65. Black cab - Jens Lekman
#64. The Band - Mando Diao
#63. Feelings getting stronger in the dark - Moneybrother
#62. Go with the flow - Queens of the Stone Age
#61. 99 problems - Jay-Z

#60. You can do better than me - Death Cab For Cutie
#59. Jag har varit i alla städer - Håkan Hellström
#58. Someday - The Strokes
#57. Supply and demand - The Hives
#56. Your heart is an empty room - Death Cab For Cutie
#55. Fix up, look sharp - Dizzee Rascal
#54. Scattered pearls - Casiotone for the Painfully Alone
#53. Heart of the city (Ain't no love) - Jay-Z
#52. First day of my life - Bright Eyes
#51. Albion - Babyshambles

De som aldrig kom fram (listans bubblare)

2010-04-10T02:01:00.002+02:00

Halvvägs med listan, sådär sju månader efter att första Word-dokumentet påbörjades. Nästa halva är inte helt gjuten i sten, inte än, men det börjar stå klart för mig att jag måste lämna bubblarna på bubblarlistan. Till slut. De kommer liksom inte in, var jag än försöker bända in dem. 100 låtar är 100 låtar.

Oh well, innan vi drar ihop säcken och blickar framåt mot de 50 bästa låtarna från 00-talet kommer här en liten förteckningen över det som inte riktigt kom med.

---

Koka-kola veins - The Tough Alliance
Tell no one about tonight - Le Sport
Over and over - Hot Chip
First of the gang to die - Morrissey
Känn ingen sorg för mig Göteborg - Håkan Hellström
List of demands - Saul Williams

---

Alltihop finns att sörja över här, bara ett klick bort.

#51. Albion - Babyshambles

2010-04-10T01:23:00.002+02:00

För att Pete Doherty har skrivit angofilens officiella nationalsång.

Down in Albion

They're black and blue

But we don't talk about that

Are you from 'round here?

How do you do?

I'd like to talk about that

Talk over

Gin in teacups

And leaves on the lawn

Violence at bus stops

And the pale thin girl with eyes forlorn

Albion är Storbritannien, summan av en hög gråa, rektangulära forna industristäder, ett VM-guld i fotboll och London. Thatcher. Morrissey. Ian Curtis. Sir Bobby Robson. LennonMcCartneyStarrHarrisson.

Eller, för att förtydliga, där Andres Lokko bor. Ni vet, killen som avgudar Orange Juice, Brian Eno och förpackade antologin med alla sina bästa texter i en skotskrutig, luden skolåda.

Aldrig har alla de här intrycken och referenserna, de som har ack så vaga ursprung, fått samma benutrymme som i Pete Dohertys berättelse om sitt Albion. Även jag, som tvärtemot anglofilen tycker om heltäckningsmattor i badrummet, faller som en fura. Skit i att packa resväskan, nu drar vi till Birmingham, liksom.

[En kul historia kring just Albion: Babyshambles spelade på Hultsfred 2006, och var en av orsakerna till att jag orkade åka. Det, och en flicka. Efter en blöt kväll, till och med för att vara festival, parkerade jag framför Pampas med sagda flickas huvud i mitt knä. Vi väntade på Pete. Och väntade. Och väntade.

När flickan till slut hade somnat var jag på väg att kräkas och tänkte att kvällen banne mig fick vara slut. Tio minuter senare har hon krypt in i tältet, medan jag står och knyter upp skorna. Då hör jag såklart hur spelningen börjar. Killamangiro. Fan.

Illamåendet försvinner. Jag bara måste se det här.

Jag springer ut från campingen, rusar förbi en trött vakt och in på festivalområdet. När jag återvänder efter en av de märkligaste...ja, shower jag sett är jag sådär lagom full igen. Så lagom att jag skriker Jag är Pete Doherty! några gånger innan jag börjar vråla.

Aaaaanywheeeere in Aaalbion!

]

When I leave

2010-04-08T04:08:00.000+02:00

Fönstret står öppet mot natten, mot minnena. My Morning Jackets cover på Rocket Man ekar mot parketten.

En doft letar sig in, från någon annanstans, från en plats jag trodde jag hade förseglat och bränt ner och glömt bort. Doften av en hårtofs, en dov och söt doft som är det enda konkreta minnet jag har av min första riktiga besatthet, det första ljuva elddopet och de fylligaste, mjukaste läppar jag någonsin rört vid.

Kastanjebrunt hår.

Breda höfter i trånga, utsvängda jeans.

Sneakers.

En ljummen vetekudde.

Mina näsborrar mot hennes nacke.

Solen som brinner upp.

För en stund älskar jag henne fortfarande. En tusendel av ett ögonblick är allt som krävs. Jag är tillbaka där och någonting vill ut ur min bröstkorg.

Doften försvinner. 50-vägens brus tar vid. Jag blinkar och natten har blivit morgon och den plötsliga värmen är ett gapande hål överallt. Jag klickar mig fram till den där låten, du vet, den du spelade när vi satt och drack mjölkchoklad (jag vill minnas att det var mjölkchoklad, kall mjölkchoklad) på tjärtaket där ingen visste och alla visste.

Det var länge sedan nu. Men jag glömmer aldrig.

#52. First day of my life - Bright Eyes

2010-04-07T15:17:00.000+02:00

För att countryn aldrig dör.

För mig var det alltid självklart - de svindlande djup från vilka Kristofferson, Parsons och, något senare, Jim Ford hämtade sina berättelser hade samma botten som Dylans outgrundliga raviner. Utanförskapet, hjärtat runt hörnet, de långa vandringarna; folksångar-Bob, fortfarande den enda artist, låtskrivare, rebell som jag försvarar med mitt liv i alla lägen, är min länk mellan Memphis och Pete Doherty.

Eller ja, han var, ända till Conor Oberst kom in i mitt liv.

Han var en indiehjälte, i ordets allra skevaste bemärkelse. Redan där och då, när han skrev den stora lilla kärleksförklaringen First day of my life, var han ju folkrockare och countryantropolog, förpackad med snedlugg och röstresurser så långt ifrån sina hjältar som det bara går.

Det är först nu, när han och Johnny Cashs American Recordings har banat vägen och Midlake och Calexico stämsjunger flanellskjortan av världens alla musikredaktioner, som vi fattar på riktigt. Det här med country, det är ju inte Jill Johnson. Det är stora öden i små hemsnickrade, sneda melodier och långsamt gitarrplock.

Det är First day of my life.

#53. Heart of the City (Ain't no love) - Jay-Z

2010-04-05T14:52:00.000+02:00

För att bara Jigga kan sitta på en förmögenhet i stil med Sveriges bugdetunderskott och utan att rodna dra iväg de här raderna:

I don't want much, fuck, I drove every car

Some nice cooked food, some nice clean drawers

Tycka vad man vill, när Jay-Z tar på sig rollen som västvärldens samvete (eller ja, det här är väl snarare ett försvarstal för den där förmögenheten) på sin mest helgjutna plattan, på det här sättet....då smälter jag. Då skickar jag upp mitt Roc-A-Fella-hjärta och vrålar med i Bobby Bland-samplingen.

#54. Scattered Pearls - Casiotone for the Painfully Alone

2010-04-05T11:36:00.001+02:00

För att ett sådant här bandnamn borde premieras på något sätt.

Ett tag rådde det undantagstillstånd i min iPod. Jag hade varit hemma på pojkrummet och hittat den där hårddisken som var full med än obskyr, än söndermortlad musik från gymnasietiden som sedan fick regera obehindrat i mina öron. Ring Snuten trängdes med AC/DC - och Casiotone for the Painfully Alone.

The clocks broke at the disco mom, I'm sorry

Den osnutna men välkammade Scattered Pearls är den självklara höjdpunkten (även om covern på Streets of Philadelphia är fint lo-fi) och en bra innehållsförteckning över de första Cheap Monday-barnens kamp mot väderkvarnarna. Vi drack, vi hånglade, vi dansade och vi kom hem ett par timmar senare än vi lovat päronen.

Och som vi älskade vår indiedisco.

#55. Fix up, look sharp - Dizzee Rascal

2010-04-04T22:29:00.000+02:00

För att det nästan alltid är de små sakerna som gör skillnaden.

#56. Your heart is an empty room - Death Cab For Cutie

2010-04-04T19:16:00.000+02:00

För att det nästan alltid är de små sakerna som gör skillnaden.

Hör ni cymbalen? Efter tolv sekunder smyger den fram för första gången, sedan följer den Gibbards nästan lika svepande sång åt tills Your heart is an empty room har runnit ut ur timglaset. Den är låtens lungor, dess svaga, mekaniska vilopuls och hela anledningen till att låten står upp mellan (de sedvanligt finmaskiga) verserna.

And all you see

Is where else you can be

When you're at home

And on the street

Are so many possiblities

To not be alone

#57. Supply and demand - The Hives

2010-04-04T11:08:00.001+02:00

För att man bara ska blanda handklapp, socialistisk rockpropaganda och relationsråd.

My girl had probable cause

Or so she said and took a probable pause

I was dumped for occupying her time

I asked her why and what was next in line

She said 'shiny hair, that's my life ambition

But I devote my time for a new omission

The rizzle-razzle kitsch of paraniod city'

I don't need it!

#58. Someday - The Strokes

2010-04-03T21:23:00.000+02:00

För att Tom Petty är precis lika briljant på den här sidan millennieskiftet.

Ni har väl hört likheten? Ni har väl lyssnat på Petty den yngre - Damn The Torpedoes, Tom Petty & The Heartbreakers - och tänkt att det låter lite för modernt.

Casablancas och Hammond Jr får ange vilka referenser de vill, faktum är att American Girl låter mer som The Strokes än vad The Strokes. Det är klart att man är svag för uttråkade spolingar med sådan musikalisk förgrund.

Someday studsar fram på trasiga skor, billig fatöl och drömmen om Manhattan; formeln må vara bekant, men aldrig förr har den varit så här tidlös, så här oemotståndlig.

#59. Jag har varit i alla städer - Håkan Hellström

2010-04-03T17:13:00.001+02:00

För att vi har Björn Olsson att tacka för så mycket.

Ni kan väl historien vid det här laget. Håkan följde upp stormen med en orkan, försvann ur Broder Daniel och påbörjade arbetet med nya skivan utan sin virvelvind, Timo. Där fanns istället scenskygge allt-i-allon Björn Olsson, som varit med och byggt upp den del av svensk musikhistoria som handlar om Union Carbide Productions och Soundtrack of Our Lives.

Han skrev redan inför den första skivan Den fulaste flickan i världen, och återvände till Ett kolikbarns bekännelser. Från första tonen hör vi Olssons inflytande - Jag har varit i alla städer bygger på en av producentens egna kompositioner (kolla in här) och är hela albumets höjdpunkt. Redan från det stegrande introt, som mot slutet fullkomligt briserar i iver att berätta, och ända till den exploderande raden "du lät tågen ta bekymren" så känns det - det här är Håkan, men tillsammans med något mer, något större. Midtempo istället för jordbävning. Perspektiv istället för blodiga kyssar. Melankoli istället för desperation.

Hans bästa skiva? Ja, det är klart, och Jag har varit i alla städer är den kritade juvelen i pappkronan.

#60. You can do better than me - Death Cab For Cutie

2010-04-03T11:03:00.000+02:00

För att Ben Gibbards bagateller är stora, större, störst.

Narrow Stairs var om inte en besvikelse, så en välbehövd påminnelse om att inte ens Death Cab For Cutie kan följa upp två livsavgörande bländverk som Transatlanticism och Plans med ett tredje. Det var så illa att det mest relevanta folk hade att säga om den var att förstasingeln var ovanligt lång. Jaha.

Ni är förlåtna. Det är lätt att bara se förbi You can do better than me. Dels för att titeln i sig är avskräckande intetsägande, dels för att det är en popbagatell.

Det är ingen Marching bands of Manhattan eller I will follow you into the dark - det är inte en episk popsymfoni, välorkestrerad och välljudande i själens alla skrymslen. Det är en lika enkel som precis sång om årens gång, tonsatt som om Gibbard vore uppfödd på Phil Spector.

Ett av de bättre, och mer spartanska, spåren på någon av alla DCFC-skivorna.

Men Latin Kings, vi rappar bara för cash

2010-04-03T03:27:00.000+02:00

Okej, ett litet instick innan vi fortsätter.

Läste precis det omtalade maratonreportaget om Dogge i Novell, och blev lätt rörd. Bakom de stakande formuleringarna från en journalist som gapar efter mycket finns en berättelse som är värd att läsa.

Så, ja, gör det.

#61. 99 Problems - Jay-Z

2010-04-02T21:53:00.002+02:00

För att det bara sade klick.

Vissa låg utanför den lokala skivaffären i sovsäck i väntan på The Black Album, den första av många avskedsföreställningar från Hova, medan andra nervöst klickade på "Refresh" på den inte så lokala torrentmotorn. Jag lånade den på Kalmar Stadsbibliotek.

Det betydde att jag inte hade en aning om vilken betydelse albumet borde ha haft, men det hindrade mig inte från att spela 99 Problems tills minidiscen - och min mamma - sade ifrån.

Redan från första raden känns det som om låten faller. Jay-Z släpper 99 Problems på världen som om det vore en vätebomb. Den är fet. Enorm. Blytung. Kolossal. Ett perfekt soundtrack för en kritvit medelklassunge som önskar sig något som skiljer honom från normen han är dömd att vandra med.

#62. Go with the flow - Queens of the Stone Age

2010-04-02T13:44:00.000+02:00

För att jag älskar sådan här sketen rock'n'roll.

För att vara en supergrupp (nåja) spelar QOTSA ovanligt okomplicerad rock. Straight up, liksom. Go with the flow är så rak att den inte saktar ner för vare sig refräng eller stick; det är motorvägsadrenalin och knytnävar åt alla håll ända in i kaklet. Ingen morgondag, fullt ös, allt det där. Och så ett par sköna rockklyschor på vägen.

I want something good to die for

To make it beautiful to live

Fuck yeah.

#63. Feelings getting stronger in the dark - Moneybrother

2010-04-02T13:41:00.002+02:00

För att även Anders Wendin misslyckas ibland.

Moneybrother är en cool katt. Han är både killen på hörnet som älskar Bajen och kall bärs, och själva förkroppsligandet av en ouppnåelig rockstjärna.

Det unika är att han kombinerar det med att vara en klängig, barnslig klumpeduns som är omöjlig att ha och göra med. I Feelings... besjunger han en tjej som är på väg att gå, som inte pallar att ta hand om den här slarvern med vildvuxen kalufs och charmen sprutande ur öronen. Här är han liten, precis lika liten som jag alltid är. Neurotisk, självömkande, patetisk.

Älskvärd.

Programändring

2010-03-29T02:01:00.000+02:00

I ett försök att hitta en tydlig väg att vandra nerför överger jag nu Epilogen för ett tag. Ni som gillar att läsa om fotboll kan hoppa in här så länge, och ni som gillar att läsa om musik och Sydskånska Nationen kan hoppa in här.

Potpurri

2010-03-15T23:34:00.000+01:00

Skönt. 3-0 till Pool efter en dryg halvtimme och så var matchen klar.

Men dra på trissor, Portsmouth är längre ifrån resten av ligan än jag trodde. Det är inte ett fotbollslag, än mindre ett fotbollslag med en klar idé och ännu lite mindre ett fotbollslag med några som helst utsikter att klara sig kvar i Premier League. Avram Grant har i princip ingenting att jobba med, varken pengar eller talangfulla kids eller en bunt formbara spelare.

Han har en bra målvakt (James), en mycket bra vänsterspringare (Belhadj, garanterat med annan adress efter sommaren) och så ett gäng utfyllnadsspelare. Det känns som att Pompeys styrelse tvingats gå runt med kepsen i näven och tiggt för resterna som de andra i ligan inte haft någon plats för.

O'Hara. Ben Haim. Finnan. Diop.

Kompetenta spelare, visst, men det finns inte längre något att bygga kring. Det är sorgligt. Under Redknapp mönstrade man en elva med Mendes, Kranjcar, Diarra, Defoe, Crouch och Glen Johnson - sedan började luftslottet läcka. Det är lika obegripligt att de inte försatts i konkurs som att de är i semifinal i FA-cupen.

---

Pool då?

Tja, Babel blandade som vanligt högt och lågt, men verkar ändå ha bra drag under sulorna just nu. Han vill saker, han är aktiv, utmanar, söker rätt vägar framåt istället för vilken väg som helst.

Både Aquilani och Maxi visade prov på samma initiativförmåga, och det är nog fler än jag som bönar och ber om att tendenserna ikväll kommer av att de äntligen börjat anpassa sig till Premier League, och inte av att motståndarna var elva hägringar som inte längre får någon lön.

Jag har svårt att se hur både City och Spurs ska misslyckas med att sno åt sig fjärdeplatsen, och det oroar i alla fall mig. Det är sköna pengar att gå miste om, speciellt för en klubb som redan vänder på alla slantar och säljer för att kunna köpa.

Jag hoppas Benitez får sitta kvar - ty vem hade kunnat göra mer med vad han har? - och att han får åtminstone en liten plånbok att leka med. Det finns mycket kvar att göra med den här stommen.

---

Bästa spelet i Allsvenskan just nu - 0-0 i alla matcher som inte går på konstgräs. Herregud, vilket underlag våra heltidsproffs springer runt på! Svenska Fotbollförbundet har i en handvändning lyckats omdefiniera "gräs" - hoppas Peter Englund är med på noterna och gör en justering till nästa upplaga av SAOL.

Nio år (och ett till)

2010-03-15T18:02:00.001+01:00

Måndag.

Liverpool har inte vunnit en måndagsmatch på nio år. Så det är klart att det är just i dag, en måndag, som jag ska se Pool för första gången på två, tre månader. Mot Portsmouth visserligen, men 2010 är Anfield inte Anfield, inte ens för en tabelljumbo utan pengar, talang och hopp.

Det känns, milt uttryckt, lite angenämare att hoppa på det allsvenska tåget en sådan här dag. Det drar ju ihop sig till en av de roligaste säsongerna på länge, där egentligen alla inblandade har fräschat till truppen med ett eller ett par roliga namn.

- Gefle fångade Mikael Dahlberg, misshandlad som mittback i Djurgården, och blir ännu jobbigare att möta.

- BP adderade Tippeligan-flyktingen Pontus Segerström och gåtan Babis Stefanidis, till en redan kul mix med Mikkel Jensen, Pinones-Arce och Guterstam.

- Helsingborg plockade hem Edman och Lindström, två klasspelare i allsvenska mått, och gamle KFF-bekantingen Conny Karlsson på bänken. Ingen guldkandidat utan Henke och Landgren, men kommer garanterat vara hysteriskt formtoppade och sevärda under korta perioder.

- Malmö chansade och bjöd tillbaka jubelidioten Elanga. Kan, om inte annat, bli en småkul parentes i vad som luktar Roland Nilssons avskedsföreställning lång väg.

- Mjällby fick behålla Ekenberg, som vuxit ur Superettan-kostymen för länge sedan, och satsade resten på Tobias Grahn. Han har redan gjort avtryck i serien, inte minst på Bojan.

Där bakom har vi solklara favoriten IFK (spetsat med hemvändaren Risp, sensationen Pär Ericsson och Trollhättans frälsare Faltsetas), Trelleborg, Elfsborg och Häcken som båda fått behålla sina ryggrader och blivit ett år bättre, så att säga. Alla tre är solklara kandidater till tabelltoppen.

Med det sagt, så här slutar Allsvenskan 2010:

1. Elfsborg

2. IFK Göteborg

3. Malmö FF

4. Kalmar FF

5. BK Häcken

6. Trelleborg

7. Helsingborg

8. AIK

9. Örebro

10. Gefle

11. Mjällby

12. Djurgården

13. GAIS

-----------------------------

14. Halmstad

-----------------------------

15. BP

16. Åtvidaberg

(PS. Kalmar FF?

Det överlägset bästa laget under de fem senaste säsongerna - faktiskt, räknar man ihop tabellerna har KFF flest poäng och flest gjorda mål - släpper inför många enkla mål. Petter Wastå var ett tag landets mest underskattade målvakt, nu håller pendeln på att svänga åt andra hållet. Han håller fortfarande riktigt hög klass, men i takt med att försvaret har svajat allt mer, har också han tappat trygghet och säkerhet. Backlinjen är det inget fel på - Nanne måste hitta balansen i laget igen.

Det betyder att nya brassen Jael måste leverera, tillsammans med Sobralense, Dauda och Mendes. Tanken var att Yannick Bapupa skulle ge både mer bredd och mer spets till anfallsbesättningen, innan han gick och blev dömd för våldtäkt. Med honom hade guldchanserna stigit dramatiskt. Kanske inte för att han själv är skillnaden mellan ett mästarlag och ett topplag, utan för breddens och balansens skull. En välmående offensiv, med många alternativ och spelare som kan byta positioner och klara av flera olika roller, gagnar också defensiven.

Ricardo Santos har nu chansen att slå igenom på riktigt. Redan i sina första inhopp i den röda tröjan för några år sedan syntes potentialen lång väg; han har en otäck förmåga att liksom flyta förbi sin back, trots att han ser så sävlig och trög ut. Funktionell teknik, tror jag Afonso Alves skulle ha kallat det. Nu är han en startspelare, en stark bollmottagare och utan tvekan en kille som kan göra 12-15 mål.

Ska Kalmar ha guldvittring i höst så är det nog precis det han måste göra. Speciellt om man tänker ge bort lika enkla mål som man gjorde mot Göteborg.)

#64. The Band - Mando Diao

2010-03-12T17:35:00.000+01:00

För att även självklarheter ibland är värda att påpekas.

#65. Black Cab - Jens Lekman

2010-03-12T17:31:00.001+01:00

För att Jens Lekman har en självklar plats vid honnörsbordet på den här festen.

Vardagsrumsstudion, soulsamplingarna, Göteborgsreferenserna - det är egentligen rätt ointressant i ljuset av den faktiska musiken.

Lekman är för mig höjd över alla diskussioner om genretillhörigheter, vit medelklassångest och swindieluggar. Kanske beror det på var min egen uppväxt ägde rum och hur den såg ut, men det ger jag blanka fan i. Fuck it. Må alla världens Carl Reinholdtzon Belfrages skriva tusen krönikor om mina skygglappar och brist på originalitet och talangfattigdom - att låta Black Cab sippra ner i vrån där den sjukliga blygheten vrider sig i mardrömmar om utanförskap och ensamhet som inga popsnören i världen kan förstå, det kommer jag aldrig sluta med.

They might be psycho killers

But tonight I really don't care

So I say take me home, or take me - anywhere

#66. Åt helvete med himlen - Parken

2010-03-12T17:12:00.001+01:00

För att det här inte är Håkan Hellström.

Dans Dakar, 2008. Från ett öltält snett bakom den enda scenen ser jag två killar med saxofoner backa upp en sångare i gubbkeps, som spiller fraser som det känns som jag har vinter i hjärtat och jag har drivor av snö vid min dörr. Så skinande var aldrig havet; så delikat banal var aldrig Håkan.

Parken gjorde ett av det årets allra bästa album, och Åt helvete med himlen var årets vackraste desperation.

We've got a long way to go (and a short time to get there)

2010-03-08T17:43:00.001+01:00

Internationella kvinnodagen idag.

Läge för kontemplation, alltså, och rannsakan för oss alla. Precis som alla andra dagar.

Esau citerar Don Juan och droppar spellistor, själv nöjer jag mig med att plocka upp smulorna. Här har ni 14 kvinnliga röster som betytt något, vad som helst, för mig. Om min mamma funnits på Spotify hade hon såklart dominerat listan, men ingen har ännu velat göra ljudböcker av hennes dikter.